Hey alla underbara!
Hey all underbara människor!
Jag vill bara säga tack för allt erat stöd och jag vill att ni ska veta hur mycket jag uppskattar att ni fortfarande kollar in här trots att jag inte skrivigt på 100 år.
Sen ville jag bara säga att om ni vill läsa min andra novell så kan ni klicka på bilden här under!
Tack än en gång!
Ni är bäst!
All kärlek till er!
xxxxxxxxx
Hej Igen!
Hola guys!
Jag ville bara tipsa er om några bra noveller!
(klica på bilderna)
Funderar...
Hej hurrni...
Jag funderar faktiskt på att lägga ner novellen helt och hållet... Jag tycker inte att det är speciellt roligt längre plus att jag gillar inte alls hur novellen blvigt... jag har i princip bestämt mig redan men vad tycker ni??
Puss och kram skumbanan xx
Tack
Jag vet att jag inte har uppdaterat på VÄLDIGT länge men som sagt så är mitt liv en enda stor röra och jag har svårt att konsentrera mig på skrivandet... men ni ska bara veta hur mycket det btyder för mig att ni fortfarande läser novellen!
Älskar er alla! Puss och Kram! xoxo
Sorry...
Så ledsen för att updateringen har varit dålig nu men mitt liv känns allvarligt åt helvete just nu...
Hoppas ni förstår... nytt kapitel sent imorgon eller på tisdag tror jag
Puss och kram! <3
Novell ni måste läsa! Ni missar något riktigt bra annars!
Poänen med det här inlägget framgår väll ganska tydligt i rubriken men, men...
Min lilla fantastiska Emma har nyligen börjat skriva en novell som ni alla måste läsa!
Hon är grymt duktig!
Kap 19. I knew it was comming
Tidigare:
Dem tittade roat på Vera och Sofie som hade börjat skratta igen. Mitt i skrattet så föll Vera ihop och låg i en hög och skrattade som jag aldrig hört henne skratta förut. Sofie sjönk också ihop och snart så låg dem båda bredvid varandra och skrattade som glaningar
- Va skrattar dem åt igentligen? sa Harry roat och nickade mot Sofie och Vera som fortfarande låg på glovet och skrattade.
- Dem skrattde åt mig från början men om jag känner dem rätt så skrattar dem åt varandra nu... suckade Erica och himlade med ögonen. Det här verkade ha hänt förut.
.
Sofies perspektiv:
Jag kunde verkligen inte sluta skratta. Jag och Vera var så skumma när det gällde humor. Vi kunde börja skratta åt allt och ingenting och sen fortsätta hur länge som helst.
- Vad. är. det. igentligen. vi. garvar. åt?! skrattade Vera och vi båda började då sakta skratta mindre och mindre. Tillslut så kom det ett "hehehumm" från Vera och hon slutade skratta helt. Men jag kunde inte låta bli att skratta lite åt hennes "hum". Det var alltid lika kul att höra.
Men jag fattade inte hur det här hade gått till. "Hur kan Vera och Louis vara tillsammans? Det går lite snabbt det här!" mina tankar slog bakotvloter. Det var något som inte känndes rätt, men samtidigt så var jag så glad för hennes skull. Det var hennes största önskan. Vi var trots allt fans som alla andra.
- Sofie?! Jag väcktes ur mina funderingar av Vera som knäppte med fingrarna framför mina ögon.
- Ehm... va?! sa jag och kände mig helt väck.
- Vad va det jag sa? Hon är helt borta! log Erica stolt.
- Haha Erica... lagom stolt. skrattade Vera och log busigt mot Erica.
- Ja! kanske det! sa Erica kaxigt och sträckte lite på sig och försökte se stor ut, vilket inte gick så bra.
- Tjejer! Har ni glömt oss? sa Lou och viftade hysteriskt med händerna mellan Erica och Vera.
- Ehh... va? nu var det Vera som var helt väck.
- Nej då. Men skulle vi kolla på de där filmerna eller? räddade Erica Vera. Vera var extremt duktig på att göra saker korkade.
- Ja! Det tycker jag också! Kom igen! sa Liam glatt och sträckte ut sina båda händer mot mig och Vera. Vi tog dem och han drog upp oss på fötter.
.
Louis' perspektiv:
- Så vilken film ska vi se först? frågade Sofie som stod framför tven med filmerna i händerna.
- Ta 'The Grudge'! sa Vera och vi alla tittade förvånat på henne.
- Vad?! Så farligt kan det väll inte va! Jag e väll inte feg heller! sa hon och försökte se oberörd ut, men det misslyckades hon totalt med. Skräcken lyste starkt i hennes ögon.
- Haha! Ja... visst... det säger vi... flinade Erica samtidigt som Sofie satte igång filmen.
Under filmens gång så märkte jag hur Vera tröck sig närmare och närmare mig. När filmen var slut så satt hon i mitt knä med ansiktet tryckt mot min axel. Hon såg helt vättskrämd ut.
.
Veras perspektiv:
- Sofie jag hatar dig verkligen... sa jag och jag hörde själv hur min röst skakade. Samtidigt kände jag hur Lou la din arm om mig och allt kändes genast mycket bättre. När jag vände på huvudet och tittade in i hans underbara ögon så var det inte bara glädje jag såg i dem, jag såg att han undrade något. Jag förstod att han snart skulle fråga men jag visste också att jag aldrig skulle klara av att berätta.
- Ehm... jag måste... ehm... på toa. sa jag och reste mig snabbt upp.
- Ehhh... jahapp... hörde jag Sofie säga när jag lämnade rummet, hon lät väldigt misstänksam och jag visste att hon kännde mig allt för bra för att gå på den lögnen. Jag styrde snabbt stegen mot mitt rum, och inte toan. Väl där inne så stängde jag snabbt dörren och slängde mig på sängen. Jag drog upp mobilen ur min bakficka "Om dem frågar kan du berätta? Snälla? Jag vet att han vill veta... men jag klarar inte av att förklara..." skrev jag i ett sms och skickade det till Sofie. Min laptop stod på skrivbordet så jag reste mig upp ur sängen och loggade in på Spotify, Facbook och Twitter. Jag insåg att jag inte hade varit inne på varken Twitter eller Faceboook på väldigt länge. Mina händelser var överfulla men jag orkade inte kolla vad det var så jag loggade ut från Facebook och jag skulle precis stänga ner Twitter också när jag såg jag en tweet som fick en rysning av obehag att sprida sig längs min ryggrad. När jag läste tweeten fick jag med änns enorma skuldkänslor. Om Sofie skulle få en massa skit för att jag var en idiot så skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv.
.
Sofies perspektiv:
När Vera hade gått så kände jag hur min mobil vibrerade i fickan så jag tog upp den och såg Veras namn lysa på skärmen "Om dem frågar kan du berätta? Snälla? Jag vet att han vill veta... men jag klarar inte av att förklara..."stod det och jag förstod exakt vad hon menade.
- Jag måste faktiskt fråga: Varför stack Vera igentligen? frågade Louis och tittade undrandes på mig och Erica. Det var nästan lite läskigt att han frågat precis när jag fått messet från henne.
- Ehm... ja... det är en ganska jobbig historia... sa jag lite tvekande.
- Okej, men vi ska försöka förstå... svarade Liam och jag insåg att de alla verkligen ville veta.
- Ja... men okej... om vi ska ta det från början så var Vera bästa vän med en tjej som efter några år började mobba henne och då var den ända som brydde sig om henne en annan tjej, Rebecca tror jag hon hette om jag inte minns helt fel...
- Nej du minns rätt, hon hette Rebecca. sa Erica och log lite mot mig innan jag fortsatte.
- Men den här tjejen som mobbade Vera mobbade även Rebecca. Vera slutade hon mobba efter några år men Rebecca mobbade hon tills hon var 17, då Rebecca inte orkade längre och tog livet av sig. Men vad jag vet så dog hennes pappa precis innan också... och Vera var nära på att ta sitt liv ett antal gånger när hon blev mobbad men Rebecca stöttade henne och fick henne att stanna. Så varje gång hon blir påmind om Rebecca så vet jag att det gör så sjukt ont för Vera eftersom Rebecca har gjort och betytt så mycket för henne.
Killarna bara stirrade på mig. Dem såg helt chockade ut vilket kanske inte va så konstigt.
- Herregud! Men du hon sa något om att vi snart skulle sticka och lämna henne precis som alla andra och att ni två inte skulle bry er om hon försvann... lyckade Louis få fram efter ett tag och nickade mot mig och Erica.
- Det har jag ingen aning om vad hon fick det ifrån! Men hon säger mycket konstiga saker när hon är rädd. sa jag och funderade lite på varför hon sagt så. Hon hade sagt mycket konstigt av räddsla men aldrig något sånt här. Men mina funderingar avbröts av att Vera ropade på oss. Vi reste oss upp och gick med snabba steg mot hennes rum. När vi klev in i rummet så pekade Vera bara på dataskärmen och blicken hon gav mig kände jag igen, den var fylld av skuld och tårar och jag fick en känsla av att det här inte var nått bra.
.
- Jag är sååå ledsen Sofie! Det här är mitt fel! snyftade Vera ner i sina händer. Jag gick snabbt fram till henne och la handen på hennes axel.
- Vad som än har hänt Vera så är det inte ditt fel! Jag lovar! sa jag och hon tittade upp på mig samtidigt som hon skakade på huvudet och pekade än en gång på skärmen.
- Läs! Hade inte jag stuckit idag så hade aldrig det här hänt! Nu började jag bli riktigt orolig. Vad hade hänt? Jag hade igentligen ingen större lust att se vad Vera syftade på men nyfikenheten tog över och jag började läsa på skärmen. I den översta tweeten stod det: "Harry_Styles... your new gf?." och sen så var det en bild på Harry och mig när Harry stod och höll om mig tidigare idag. Med hjärtat i halsgropen skrollade jag ner på sidan och såg att flera stycken hade svarat med saker som: "Who the fuck is that?" och "How can Harry want her? She is so ugly!" men det fanns ännu värre saker som nästan fick min mage att vända sig ut och in. "Varför ska allt hända samtidigt? Vad har vi gjort för fel?"
When you cry at night, alone and don't know why
There's no one left and I'll be walking home
When you burn in hell remember what I said I've had enough
Kap 18. Scheisse!
Tidigare:
- Nej, du förstår inte. Jag menar som mer än en vän... "fan! vad har jag gjort! nu e det kört!"
- Jo, Vera jag förstår. sa han och tog tag i min arm så att jag var tvungen att stanna. Och Vera jag gillar dig också.
Harrys perspektiv:
- Ja, hon sitter här bredvid mig. Hon mår bra. svarade han snabt innan han tröck bort mig. Förvånat tittade jag på telefonen samtidigt som jag kände lättnaden sprida sig i min kropp.
- Harry va sa han?! frågade Sofie som tittade oroligt på mig. Jag tog ett snabbt kliv fram till henne igen och drog in henne i en kram. Jag kände hur hon stelnade till.
- Sofie, det är ingen fara! Lou har hittat henne! Hon mår bra. viskade jag i hennes öra och hon slappnade genast av i hela kroppen och började gråta. Vi stod så rätt länge och när Sofie slutade gråta stod jag bara kvar och höll om henne.
- Jag sa ju att allt skulle bli bra. Men du ska vi ta och gå hem till er igen? sa jag och tittade in i hennes isblå ögon. Hon bara nickade som svar och jag tog hennes hand innan vi började gå.
.
- Hallå?! Nån hemma?! ropade Sofie när vi klev in i lägenheten.
- Vardagsrummet! hörde jag Vera skrika innifrån lägenheten. Sofie sparkade snabbt av sig sina skor och rusade mot vardagsrummet och jag var inte långt efter henne.
- VERA! skrek Sofe och slängde sig över henne där hon satt i soffan. Vera gör ALDRIG så här igen! Minns du inte hur rädda jag och Erica va förra gången du gjorde såhär?! Sofie såg helt galen ut när hon skällde ut Vera som såg ut att bara vilja sjunka genom golvet. Tårar började rinna ner för Veras kinder och Louis som satt bredvid henne drog in Vera i sin famn.
- Sofie det räcker! Jag tror hon har fattat... sa han samtidigt som Vera snyftade fram ett "Förlåt!".
- Nej, Vera förlåt mig! sa Sofie snabbt samtidigt som hon satte sig ner bredvid Vera. Det var inte meningen att bli arg! Jag blev bara så rädd när du försvann! Vera krånglade sig ur Louis' kram och slog armarna om Sofie, och Sofie var inte sen att göra likadant. När dem satt där och kramades så började min mobil vibrera.
- Ja??
- HARRY! Vart e ni?! Säg att ni har hittat henne! Jag är med Erica, Zayn och Liam nu! Vi har inte sätt en skymt av henne! Och Lou svarar inte i sin mobil! skrek Niall i telefonen och jag fick ta bort den en bit från örat för att inte bli döv. Dem andra måste också ha hört Niall eftersom dem alla tre vände sig mot mig. Vera sträckte fram handen och jag förstod att hon ville att skulle ge henne mobilen vilket jag gjorde.
- Niall jag mår bra... sa hon med skakig röst. Jag hörde att Niall sa något och någon sekund senare hörde jag Ericas röst från telefonen.
- Erica lugna ner dig! Jag mår bra! Kom hem istället! sa Vera lugnande men det hördes att hon höll på att börja gråta igen. När hon avslutat samtalet gav hon tillbaka telefonen till mig. När jag tagit telefonen så började tårarna rinna ner för Veras kinder igen. Lou la försiktigt sin arm om hennes axlar och hon lutade sitt huvud mot hans axel.
.
Sofies prespektiv:
- Fattar du hur rädd jag blev eller?! skrek Erica förargat på Vera. Dem hade kommit hem ungefär en halvtimme efter att Niall ringt Harry.
- Erica du är så dålig på att vara sur! skrattade Vera och kramade om Erica.
- Haha jag vet... men seriöst Vera gör aldrig så igen! sa Erica allvarligt.
- Ja då! Jag ska aldrig mer göra så!
- Lova.
- Lovar! sa Vera glatt och gav Erica en kram till.
- Bra. Kan ska vi inte ta och äta den där kladdkakan? sa Erica osh tittade lyckligt på oss.
- Det låter som en bra ide tycker jag! Kan vi inte kolla på film eller nått också? föreslog Niall glatt.
- Super! Jag tyckte jag såg några i mitt rum! sa jag och ett stort leende spreds i mitt ansikte. Om ni fixar kladdkakan så kan jag gå och hämta lite filmer.
- Jag följer med dig! utbrast Harry och reste sig upp ur soffan han satt i. Jag log lite mot honom innan vi gick mot mitt rum.
.
- Hittar du några bra? frågade Harry när vi stod och grävde i flyttkartongerna som jag inte hade packat upp än.
- Nej inte direkt... gör du? sa jag och kikade över kanten på kartongen jag rotade i.
- Nä inte jag he... men va e det här? sa han förvånat. När han tog upp handen ur lådan så såg jag ett fodral till en cd-skiva. "Talagnjakt 08, Erica, Sofie och Vera" stod det på framsidan.
- Haha det där är en video som våra föräldrar satte ihop. Det är en talangjakt som vi va med i ett par år när vi gick i nian. Ge mig den! sa jag sen och gjorde ett utfall mot honom för att at videon ifrån honom.
- Nej! Jag vill se! utbrast han och höll upp den i luften och eftersom han var längre än mig så nådde jag den inte.
- Nej det får du inte! sa jag och hoppade för att försöka nå skivan.
- Jo! Kom igen Sofie! Snälla?? sa han och såg oerhört söt ut.
- Kanske... sa jag och försökte se lurig ut vilket jag antagligen misslyckades med. Men hjälp mig hitta lite filmer nu! la jag till efter.
.
Nialls perspektiv:
Jag, Erica, Vera, Louis, Zayn och Liam hade plockat fram allt som behövdes till kladdkakan och dukat framför tv:en när Sofie och Harry kom in i vardagsrummet.
- Nej! Sofie! Den där blicken känner jag igen! Vad har du gjort?! utbrast Erica som satt bredvid mig i soffan. Och jag var faktiskt tvungen att hålla med henne, Sofie såg väldigt skyldig ut.
- Haha vänta så får du se. sa hon och log ursäcktande mot Erica. Harry kan du ta fjärrkontrollen? sa hon sen.
- Med nöje. svarade han glatt och tog upp kontrollen till tven medans Sofie gick fram och satte i en Dvd. Några sekunder senare så syntes en liten tjock kvinna på tven. "Och nu så ger vi en varm aplåd till Erica, Sofie och Veronica från klass 9b!" sa hon och klev ner från scenen samtidigt som ridåerna drogs åt sidan och på scenen var de alla tre. Sofie satt bakom pianot, Vera stod med en gitarr i händerna och Erica stod framför en microfon mitt på senen. När Sofie och Vera började spela de första tonerna så kände jag direkt igen låten. Viva La Vida. Erica började så småningom sjunga och jag bara satt där och njöt.
- Gud va duktiga ni är tjejer! utbrast Liam när låten var slut.
- Ja! Och Erica gud vilken bra röst du har! sa jag glatt och log stort mot henne.
- Hehe tack. Men det där va ju så länge sen! log Erica.
- Haha men vilka filmer valde ni? Sofie om du tog de jag tror du tog så kommer jag att döda dig! Seriöst! sa Vera och glodde ilsket på Sofie.
- Hahaha men vi tog Tooth Fairy...
- Jag ÄÄÄLSKAR dig Sofie! utbrast Vera som nästan satt och hoppade i soffan.
- ... och The Grudge! avslutade Sofie den påbörjade meningen.
- Nej föresten Sofie... jag hatar dig!
- Babe det e lungt! Jag är ju här! sa Louis och log busigt mot Vera samtidigt som han la armen om henne och pussade henne lätt på kinden. Jag fittade förvånat på Lou och på Vera som satt och log som ett fån. I ögonvrån såg jag hur Erica och Sofie viskade något till varandra.
- Vera. Kan vi snacka med dig i två sekunder? sa Sofie samtidigt som både hon och Erica reste sig upp.
- Ehm... visst... sa Vera oförstående men jag kunde nästan gissa vad Erica och Sofie skulle säga.
.
Ericas prespektiv:
- Va var det där? frågade Sofie när hon stängt dörren bakom sig.
- Vad då? Vera såg helt borta ut. Hon fattade ingenting, vilket inte förvånade mig.
- Om jag säger Louis Tomlinson. Ringer det i några klockor? sa jag ironiskt och Vera tittade oförstående på mig men så fick hon plötsligt en glimt i ögat och jag förstod att hon äntligen fattat.
- Haha Vera du är så himla trög! skrattade jag och två sekunder senare så kände jag hur någon smällde till mig på kinden.
- VERA! Seriöst! Du har allvarliga problem! Sluta slåss! utbrast jag och höjde handen för att slå tillbaka men Sofie stoppade mig. "Inte nu" mimade hon och jag hidrade reflexen att slå till Vera. Det fick vänta.
- Men Vera allvarligt! Va var det där om? sa Sofie seriöst och vände blicken mot Vera.
- Ehm... ehh... asso...
- Snacka människa! utbrast Sofie och jag såg hur nyfiken hon var.
- Okej! Ta det lungt kvinna! sa Vera roat innan hon tittade ner på sina fötter och mumlade fram: Men vi är liksom tillsammans...
- Scheisse! Driver du med oss?! utbrast Sofie förvånat.
- Nej.
- När hände det här? Hur mycket har vi missat igentligen? Det brukar va du som e efter inte vi! utbrast jag och förvåningen var total. Det var alltid Vera som varit den efterblivna av oss tre men nu så var hon inte det vilket kändes väldigt konstigt.
- När Lou hittat mig och vi va påväg hem så sa jag liksom att jag gillar honom... mumlade Vera och jag såg hur hon rodnade och blev röd som en tomat.
- VA?! Vänta lite nu! Sa DU att du gilla honom?! Du? Allvarligt?! sa Sofie chockat och hennes ögon såg ut som tennisbollar.
- Ja! Så osannoligt är det inte! snäste Vera irriterat.
- Nej, hurru! Förlåt! Men det är lite svårt att förstå! Du brukar aldrig våga säga sånt! sa Sofie och kramade om Vera som genast blev på bra humör igen.
- Gud asso! Jag kan inte förstå det här! Det är helt galet! sa jag och jag såg att Sofie nickade medhållande.
- Ska jag vara ärlig så gör inte jag det heller! sa Vera och skrattade lite.
- Men nu flickor tycker jag vi ska gå tillbaka ut till killarna. sa jag med min sjantila röst som alltid fick Sofie och Vera att vrida sig av skratt. Vilket de även gjorde den här gången. Tillslut kunde jag inte låta bli att skratta jag med eftersom dem lät extremt roliga båda två. Sofie med sitt hyenaskratt som jag nästan skulle gissa att hela huset hörde och Vera med sitt garv som lät som en spel-gurka.
- Men kom nu flickor så går vi ut till killarna. sa jag och jag pratade fortfarande med min sjangtila röst. Dörren som tidigare varit stängd for upp med en smäll och vi alla tre skrek till. Utanför dörren stod killarna. Dem tittade roat på Vera och Sofie som hade börjat skratta igen. Mitt i skrattet så föll Vera ihop och låg i en hö och skrattade som jag aldrig hört henne skratta förut. Sofie sjönk också ihop och snart så låg dem båda bredvid varandra och skrattade som glaningar.
FÖÖÖÖÖÖRLÅT!! Jag vet att uppdateringen sugit den senaste veckan men nu får ni ett långt kapitel! Hoppas ni kan förlåta mig!
Slutet blev lite skumt men aja hoppas ni gillar det!
Kommentera! <33
Puss och Kram skumbanan! xx
.
Ps. E det nån som udrar så uttalas Scheisse "Schise" ungefär ;D<33
Humf...
Det här är ju faktiskt pinsamt! Att alla var tvugna att vara så himla galna idag på Arlanda!
100% sanna ord från Swedish One Direction fans
"Ni som missade killarna på Arlanda idag missade ingenting. Dom gick direkt till bilen pågrund av allt kaos. Jag förstår att man blir glad över att få se killarna men seröst bete er inte som vilda apor. Det finns något som kallas respekt. Jag är sjukt beskiven på alla fansen som orsakade kaoset. För ni fick ingen en bild eller en autograf. Trots att Nina från SonyMusic hade gått runt och bett ALLA fans på Arlanda att hålla sig lugna. Trots att Niall tweetade att det var kul...ni skulle sett hans min. Det var rädsla. Fansen tryckte på och skrek killarna rakt upp i ansiktet. En livvakt vart nertampad och även min kompis, folk GICK på henne. Vad fan är det liksom? Svenska fansen har skämt ut sig själva. Ja jag är riktigt arg, jag har haft en riktigt dålig vecka och det här var droppen. Killarna är ju också människor, personer och killar. Inte bara ONE DIRECTION! Jag hoppas verkligen att folk har lärt sig detta till nästa gång"
Kap 17. Please just listen
Tidigare:
Haha uch fy fan va dåligt slut men aja...
- Sofie. Allt kommer bli bra. Jag lovar!
- Hur kan du lova det!? skrek hon ursinnigt och tröck mig ifrån sig. Hittar vi henne inte snart är hon DÖD! Fattar du Harry D-Ö-D!
Louis perspektiv:
Jag sprang längs vägen och sökte med blicken efter Veras blå-vitrandiga skepnad. Jag var rädd. Rädd för att Vera skulle göra det som hon skrivigt att jag stoppat henne från tidigare. Orden hon skrivigt i fanbrevet rullade fortfarande på min näthinna. "Louis. Första gången jag såg dig så visste jag att du var speciell. Du muntrar alltid upp mig, oavsätt hur ledsen och krossad jag är. Mina tjejer kan bara säga ditt namn när jag är ledsen och rädd och då kan jag le igen och till och med skratta ibland. Du har stoppat mig från att ta livet av mig flera gånger. Jag har varit sekunder från att dö men tankarna på dig har alltid stoppat mig från att göra det. Inte änns Sofie (en av mina bästa vänner) har kunnat stoppa mig. Jag vill att du ska veta hur mycket du betyder för mig och att du och killarna gör varje dag värd att kämpa för. Utan dig hade jag inte varit kvar i livet längre..."
Jag sprang fortfarande men var snart tvungen att stanna för att hämta luft. Då såg jag henne. Mitt på vägen satt hon ihopkurad med benen uppdragna mot hakan.
- VERA! skrek jag och rusade fram till henne. Hon svarade inte utan satt bara där och skakade. Vera! Kom! Du kommer bli påkörd om du sitter här! sa jag sen och försökte få henne att ställa sig upp, men hon satt demostrativt kvar på marken.
- Det är det som är meningen! viskade hon tyst, så tyst att jag knappt hörde henne.
- Nej, Vera! Du får inte! Jag låter dig inte göra det!
- Varför?! snäste hon åt mig. Hon kommer ändå aldrig tillbaka. Det finns ingen anledning att leva längre. Allt har varit ett helvete sen hon försvann. Ingen tycker änns om mig längre.
- Vera! Säg inte så! Du har ju mig, Sofie, Erica och killarna. Vi finns här för dig.
- Nej! Ni kommer snart att göra som alla andra, inse att ni kan få så mycket bättre än vad jag är, och lämna mig ensam. Jag tittade förvånat på henne där hon satt på marken.
- Va?! Nej! Det skulle vi aldrig göra! utbrast jag och jag kände mig riktigt sårad att hon trodde nått sånt om oss. Och Vera! Erica och Sofie finns alltid här för dig och det vet du!
- Nej... dem skulle inte bry sig om jag dog! Dem skulle bara få det bättre utan mig!
- Men herregud! Vera hör du själv vad det är du säger?! Det låter inte riktigt klokt. I samma sekund så ringde min mobil. Jag kollade lite snabbt på den och såg att det var Harry.
- Ja...
- Lou! Snälla säg att du har hittat henne! Sofie är helt förstörd.
- Vänta! Harry kan du säga det där en gång till?! sa jag snabbt och tröck på högtalaren.
- Lou, alvarligt! Du måste ha hittat henne! Jag har redan pratat med de andra och ingen av dem har sett henne... och både Erica och Sofie är helt förstörda av oro!
- Vera! Där hör du! Dem bryr sig visst! Du kan inte göra så här mot varken dem eller mig! Vi bryr oss verkligen! Snälla Vera lyssna på mig. sa jag och lyfte upp hennes ansikte så att jag tittade rakt in i hennes grönblå och rödgråtna ögon.
- Vänta! Lou! Pratar du med henne?! Så du har hittat henne? Mår hon bra? Jag hade fortfarande Harry på högtalartelefon.
- Ja, hon sitter här bredvid mig. Hon mår bra. svarade jag snabbt innan jag tröck bort honom. Vera kom nu så går vi tillbaka. sa jag sen och drog upp henne på benen igen. Den här gången så följde hon med.
- Okej...
- Vera, du får aldrig göra något sånt här igen! Lova mig det okej?! sa jag när vi kommit upp på trotoaren och jag drog in henne i en kram.
- Tack Lou. Men allt känns bara så hopplöst just nu! viskade hon samtidigt som jag kände hur hon började skaka och jag hörde hur hon grät.
- Vera allt kommer ordna sig! Jag kommer alltid finnas här för dig och det gör dem andra också. viskade jag i hennes öra. Tänk på allt positivt i stället! Du är här i London! Du ska gå på den skolan som jag vet att du har drömt om att gå på ända sen du var liten, och du har den mest underbara lägenheten som någon kan önska sig!
- Ja, du har rätt... men...
- NEJ! Inga men nu! Nu så går vi hem till er igen. sa jag bestämt och pussade henne på huvudet innan jag släppte henne och började gå.
Veras prespektiv:
"Det är nu eller aldrig! Kom igen nu Vera var inte en sån fegis!" tänkte jag argt för mig själv och tog ett djupt andetag.
- Du Lou vänta... "Nej! Vad har jag gjort! Aja nu måste jag säga det."
- Ja? sa han och vände sig mot mig där vi gick på trotoaren.
- Jag... jag bara... "säg det bara" Okej... Lou jag typ gillar dig. sa jag snabbt och slog ner blicken på mina skor och följde mina fötters rörelse.
- Jag gillar dig också... sa han lite tvekande.
- Nej, du förstår inte. Jag menar som mer än en vän... "fan! vad har jag gjort! nu e det kört!"
- Jo, Vera jag förstår. sa han och tog tag i min arm så att jag var tvungen att stanna. Och Vera jag gillar dig också.
Haha uch fy fan va dåligt slut men aja...
Kommentera! :)<33
WTF?!
WTF?! nått cepa så kapitel 16 försvann men har lagt ut det igen nu... xP
Kap 16. The Letter
Tidigare:
- SKRYTMÅNS!!! skrek Erica och slängde socker i hennes ansikte.
- Erica!!! Nu ska du få! skrek Vera och slängde iväg hela smörpaketet. Som av ett miakel träffade Erica mitt i ansiktet så det rumsvarma smöret gjorde hennes redan helkladdiga ansikte ännu kladdigere.
- Det e inte skryt det e ren fakta! sa Vera surt innan hon vände på klacken och lämnade köket.
"Varför är jag så sur?" tänkte jag samtidigt som jag irrtiterat smällde igen dörren till mitt rum. Erica hade ju bara skojat plus att det där inte var något att bli sur över.
- Men jag är ju lite skum... mumlade jag för mig själv. Jag kände att jag fortfarande var riktigt arg av någon anledning så det kändes bäst att stanna kvar på rummet och för att fördriva tiden bestämde jag mig för att packa upp mina grejer lite.
När jag öppnade den första kartongen så såg jag en tjock bunt med papper som låg högst upp. När jag tog upp det så såg jag att det var fanbrevet som jag och tjejerna skrivit till One Direction för några månader sen. "Vi älskar er Harry, Louis, Niall, Zayn och Liam!" stod det på framsidan med stora bokstäver i Ericas handstil. Jag kände mig bara tvungen och läsa det. Så jag satte mig på sängen och slog upp häftet. När jag kom fram till sidan där jag skrivigt till Louis så kände jag hur det knöt sig lite i magen på mig och jag la snabbt brevet åt sidan och begravde ansiktet i mina händer.
- Vera, mår du bra? frågade Louis oroligt samtidigt som han satte sig ner bredvid mig på sängen. Jag hoppade till av förskräckelse eftersom jag inte hört att han kommit in i rummet.
- Ja! Det är toppen! svarade jag snabbt och torkade genast bort tårarna som rann likt floder ner för mina kinder.
- Det verkar inte så... sa han och tittade fortfarande på mig med oro i blicken.
- Nej, jag lovar. Det är bara bra. sa jag och log så gott jag kunde.
- Okej... sa han men jag såg tydligt att han inte trodde mig.
Men du vad e det här? sa han sen och tog upp brevet som låg på sängen. Jag hade inte stängt det så sidan där det stod "Thank you Louis" på men stora spretiga bokstäver tillsammans med en bild på honom.
- umm... ett fanbrev till er som vi skrev för ett tag sen... mumlade jag samtidigt som jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Jag såg att Louis hade börjat läsa det och när han tittade upp på mig så såg jag att han hade tårar i ögonen.
- Är det här sant Vera? sa han oroligare nu än tidigare smtidigt som han satte sig ner på sängen igen.
- Ja, det är det! Vart ända ord! Du räddade mig när till och med Sofie, och Erica, inte kunde stoppa mig...
- Men... men... Vera... varför?
- Jag orkar inte berätta nu. När jag hittade brevet kom allting tillbaka och alla känslor och tankar. sa jag och det kändes som om brevet rivigt upp hålet i mitt hjärta som tagit så lång tid att laga. Jag tror jag måste ut och ta lite luft en stund... mumlade jag sen och reste mig upp snabbt. Innan Lou hann säga nått så var jag redan ute ur rummet och rusade mot ytterdörren med tårar rinnandes ner för mina kinder.
Sofies perspektiv:
- Vad hände? frågade jag Louis när han kom tillbaka ut från Veras rum. Oron hade börjat stiga i mig när Vera ruasat ut genom dörren.
- Vad e det där? frågade Harry nyfiket och pekade på det tjocka pappers-häftet Lou höll i sin hand.
- Sofie, Vera blev ledsen när hon hittade det här och behövde luft... sa han och slängde häftet på bordet. Då såg jag vad det var. Bokstäverna på framsidan fick mig att inse varför Vera sprungit. Panikslaget tittade jag på Erica men insåg att hon inte skulle förstå. Trotts att vi alla tre var bästa vänner så hade Vera bara berättat för mig om sina tankar.
- Vi måste hitta henne! utbrast jag och de andra tittade fövånat på mig. Om vi inte stoppar henne kommer vi kanske aldrig se henne igen!
- VA?! Ericas ögon fylldes av panik precis som killarnas.
- JA! Kom igen!! utbrast jag och skräcken spred sig som en stöt genom hela kroppen.
Harrys perspektiv:
Vi rusade ut på gatan alla sju. Gatan delade sig precis utanför huset så Vera kunde ha sprungit vart som helst. Vi bestände oss snabbt för att dela på oss. Jag och Sofie började springa längs en av gatorna. Efter att vi sprungit runt en stud så behövde vi båda stanna för att hämta andan och när vi stannade så brast det för Sofie och hon började gråta.
- Sofie! Gråt inte! Jag lovar att vi kommer hitta henne! Vad e det värsta hon kan göra? viskade jag i hennes öra samtidigt som jag kramade om henne hårt.
- Men tänk om vi inte hittar henne?! Hon kan hitta på vad som helst det lovar jag! Om vi inte hittar henne snart så är hon... så är hon... grät Sofie i min famn
- Sofie. Allt kommer bli bra. Jag lovar!
- Hur kan du lova det!? skrek hon ursinnigt och tröck mig ifrån sig. Hittar vi henne inte snart är hon DÖD! Fattar du Harry D-Ö-D!
Oh! haha! Vilket slut ;)
Hann inte göra ett collage tänkte ni ville ha kapitlet ikväll ;)
Och sen en liten grej: Jag vill be om ursäckt för att jag ofta använder svordomar i min novell men jag är uppvuxen som "hårdrockare" har bara varit den jag är idag i runt 3 månader... så ni får ursäckta det men jag ska försöka använda lit mindre svordomar... men jag svär ganska mycket själv (vilket jag inte är stolt över men, men man kan inte bli en HELT annan person) så det skulle ändra mig själv ganska mycket om jag slutade svära xP hoppas ni förstår ;)<3
Sandra kan nog lista ut vad det var som stod i brevet ;/ ni andra får vänta och se ;) <3
Ps. Kommentera vad ni tycker! ;)<33
Kap 15. It's not bragging...
Tidigare:
Som jag gissade så stod det Harry på skärmen och jag öppnade glatt medelandet. Nice :) då ses vi imorgon sötnos ;) x Jag log för mig själv innan jag tröck upp twitter och skrev: I think me and my girls are gonna get it amaZayn in London!
- Jag går och lägger mig nu. sa jag men tjejerna reagerade inte änns. Så jag gick fram till dem och drog hörlurarna ur öronen på dem.
- VA FAN ERICA!! utbrast Vera förargat. Det var ju Louis del i låten!
- Men Vera lugna ner dig! Du kan lyssna på det sen... sa Sofie lugnande. Men Erica vad ville du?
- Jag sa att jag går och lägger mig! Go' natt!
- Men va fan... ja ja god natt Harry! sa Vera och log busigt mot mig. Jag flinade mot henne när hon kallade mig för Harry. Jag hade nästan glömt smeknamnen som vi kom på till varandra för lite mer än ett år sen.
- Haha! Ja go' natt Niall o Louis' babe! sa jag och blinkade mot dem innan jag gick mot mitt rum för att göra mig redo för sängen.
"Mitt liv är helt underbart!" tänkte jag när jag låg på sängen. Första natten i på vårat nya liv. Nu skulle vi börja om från början igen och den här gången skulle ingen få förstöra för oss.
Veras perspektiv:
Jag vaknade av att någon ringde på dörren. När jag slog upp ögonen så kände jag först inte igen mig men sen så kom allt tillbaka. Vi var inte kvar i Liverpool längre. Vi hade flyttat. Bort från alla problem men även bort från en del människor jag älskar och den tanken fick mina ögon att tåras. Men så kom jag på vad som hade väckt mig och jag torkade snabbt bort dem tårar som letat sig ut ur ögonen och klev sömndrucket ur sängen och släpade mig ut i hallen. När jag öppnade dörren möttes jag av fem stroleende ansikten.
- Hej! sa Louis glatt och gav mig en kram.
- Nyvaken? frågade Harry och log sitt söta leende.
- Haha... ehh... typ... synns det så tydligt? flinade jag skenerat.
- Haha ja sötnos rätt så! Har du tittat dig i spegeln sen du vakna? fick jag som svar från Louis och jag vände mig snabbt om och tittade mig i spegeln som hände på väggen. Då såg jag att han hade rätt. Mitt hår stod åt alla hålll, mina ögon var bara halvöppna och för andra gången nu sen jag träffade dem hade jag inga byxor på mig.
- Nej men herregud! Jag ser ju förjävlig ut! utbrast jag förskräckt.
- Haha nej då! Du e jätte söt. sa Louis och blinkade mot mig. Jag kände hur mina kinder blev varma och jag förbannade mig själv för att jag alltid skulle rodna.
- Men du var e Erica och Sofie? frågade Niall som inte sagt ett ljud sen dem kom hit.
- Jag tror dem sover fortfarande men jag ska hämta dem. Kom in så länge. svarade jag och log stort innan jag vände mig om och gick de få metrarna till tjejernas rum. Jag gick fram till en av sovrummsdörrarna och smällde snabbt upp den.
Jag vaknade av att någon ringde på dörren. När jag slog upp ögonen så kände jag först inte igen mig men sen så kom allt tillbaka. Vi var inte kvar i Liverpool längre. Vi hade flyttat. Bort från alla problem men även bort från en del människor jag älskar och den tanken fick mina ögon att tåras. Men så kom jag på vad som hade väckt mig och jag torkade snabbt bort dem tårar som letat sig ut ur ögonen och klev sömndrucket ur sängen och släpade mig ut i hallen. När jag öppnade dörren möttes jag av fem stroleende ansikten.
- Hej! sa Louis glatt och gav mig en kram.
- Nyvaken? frågade Harry och log sitt söta leende.
- Haha... ehh... typ... synns det så tydligt? flinade jag skenerat.
- Haha ja sötnos rätt så! Har du tittat dig i spegeln sen du vakna? fick jag som svar från Louis och jag vände mig snabbt om och tittade mig i spegeln som hände på väggen. Då såg jag att han hade rätt. Mitt hår stod åt alla hålll, mina ögon var bara halvöppna och för andra gången nu sen jag träffade dem hade jag inga byxor på mig.
- Nej men herregud! Jag ser ju förjävlig ut! utbrast jag förskräckt.
- Haha nej då! Du e jätte söt. sa Louis och blinkade mot mig. Jag kände hur mina kinder blev varma och jag förbannade mig själv för att jag alltid skulle rodna.
- Men du var e Erica och Sofie? frågade Niall som inte sagt ett ljud sen dem kom hit.
- Jag tror dem sover fortfarande men jag ska hämta dem. Kom in så länge. svarade jag och log stort innan jag vände mig om och gick de få metrarna till tjejernas rum. Jag gick fram till en av sovrummsdörrarna och smällde snabbt upp den.
- Upp och hoppa lilla loppa! utbrast jag och tände lampan.
- uhmmm... hörde jag från sängen. Så jag sprang fram dit och såg att det var Sofies blonda kaluffs som stack fram under täcket.
- NIAAAALL!! UPP!! NUUU!!!
Harrys perspektiv:
- NIAAAALL!! UPP!! NUUU!!! hörde jag Vera skrika och sen så hördes en duns. Förvånat tittade jag på Niall som stod brevid mig.
- Va skriker hon mitt namn för? sa han och såg ut som ett stort frågetecken.
- Jag har ingen aning... sa jag bara för det hade jag verkligen inte. Sen hörde jag att någon smällde i en dörr och sen så hördes Veras röst igen men den här gången var det mitt namn hon skrek:
- HAAAARRY!! UPP OCH HOPPA!! NUUUU!!! Sen hördes en duns till och nu kunde ingen hålla sig längre så vi alla fem gick mot dörrarna som vi förstod ledde till tjejernas sovrum.
- Va i helvete Vera!! hörde jag Erica förargat säga.
- Men vad då? Ni vaknar ju inte om jag inte välter er ur sängen. sa Vera och jag hörde hur mycket hon njöt av det där.
- Va gör ni här? Vad e klockan? hörde jag rösten jag längtat så sjukt mycket efter säga. Snabbt snodde jag runt och där stod hon. Sofie!
- Klockan e 12 Sofie. Vi skulle ju komma hit då om du minns det!? sa jag och log stort och kramade om henne.
- Vera! Din dumma jävel! Sluta slåss! skrek Erica surt.
- Men du slog ju mig för fan! Jag tittade förvånat på Sofie som stod brevid mig. Hon bara skakade på huvudet öppnade dörren och klev in i rummet. Vi var inte långt efter henne. Där inne stod Vera och Erica och skrek åt varandra. Hon tittade ursäcktande på oss innan hon skrek:
- VERA! ERICA! LÄGG NER! NUUU!! Dem slutade tvärt och Vera såg otroligt rolig ut där hon stod med handen i vädret och jag gissade att hon precis tänkte smälla till Erica.
- Oj... Hej killar... sa Erica och drog sin hand genom sitt bruna hår.
- Erica har du färgat håret? frågade Niall när han gick fram och gav henne en kram.
- Ja. Jag har velat göra det rätt länge nu så då fixade Sofie det! sa hon och log stolt.
- Du passar jättebra i det. sa han sen och log försiktigt mot henne.
- Haha, tack! svarade hon och log stort tillbaka mot honom.
- Nå tjejer... vad ska vi hitta på? avbröt jag dem.
- Ehm... det verkar inte direkt vara nått bra väder för att vara ute i... sa Vera när hon tittade ut genom fönstret och hon hade rätt. Det hade börjat spöregna ute.
- Kan vi inte... sa Sofie och tittade sig runt i rummet. baka! sa hon sen.
- Visst! svarade Liam glatt. Men vad ska vi baka? Vera och Sofie tittade menande på varandra och dem såg ut att tänka samma sak.
- Tre, två, ett, noll! räknade dem halvhögt för sig själva och precis när dem sa noll så skrek Erica:
- KLADDKAKA!!!! och rusade mot köket.
Sofies perspektiv:
- Va var det där? sa Niall och tittade förvånat på oss. Jag och Vera bara skakade på huvudet.
- Erica... ja... hon har en liten smärre besatthet av... ja, kladdkaka... sa Vera med en röst som lät som om hon precis berättat att någon dött.
- Haha! Ett tips är att ALDRIG försöka komma imellan Erica och hennes kladdkaka för då kan det gå illa... sa jag och flinade åt dem.
- haha okej. Det ska vi komma ihåg! sa Harry och log stort mot mig.
- Det är nog säkrast om ni gör det... för erat eget bästa. sa Vera och log busigt mot dem.
- HALLÅ?! Kommer ni nån gång segon?! skrek Erica från köket.
- Ja, gumman vi kommer nu! skrek Vera ut mot köket innan hon viskandes fortsatte: Det är nog bäst vi går ut dit innan hon blir helt galen. Vi bara nickade och gick mot köket. Där ute stod redan alla grejer frammplockade och jag kunde inte låta bli att skratta lite åt Ericas lyckliga ansikte. Hon påminde mig lite om hur ett litet barn ser ut på julaftonsmorgonen.
- Erica sa inte du igår när vi kom att det redan fanns kladdkaka? frågadde Vera och hon såg väldigt road ut där hon stod lutad mot väggen med armarna i kors och Erica som tidigare i stort sätt hade studsat runt i köket stannade tvärt upp och tittade konstigt på henne.
- Och den tror du finns kvar? Känner du mig inte alls eller? sa hon och kollade på Vera som om hon var helt dum i huvudet.
- Haha, okej du har rätt. Vad tänker jag med? skrattade Vera.
- Jag vet inte! Du har ju inget att tänka med där inne... sa Erica retfullt och lipade åt henne.
- Erica din dumma jävel! utbrast Vera och slog till henne hårt i bakhuvudet.
- Vera! Sluta misshandla mig! Det e inte... killarna tittade frågandes på mig där dem stod i dörröppningen.
- Håller dem alltid på såhär? frågade Harry förvirrat.
- Ja, i stort sätt... men dem älskar varandra innerst inne... det är såhär det fungerar hemma hos oss... svarade jag och himlade med ögonen innan jag tog några steg fram och tog än en gång tag i Veras höjda hand.
- Okej nu räcker det! Alvarligt! Ska ni slösa bort hela dan på att bråka eller?! sa jag lungnade. Ska vi kanske gå och klä på oss innan vi börjar baka? sa jag sen och tittade glatt på dem.
- jaja... okej! sa Vera och log lite mot mig.
- Bra! Kom nu! sa jag och tog tag i varsin av detas händer och drog med mig dem ut ur köket.
- Vi ska bara klä på oss. sa jag snabbt när vi passerade killarna.
- Jaha... hörde jag Harrys vakra röst säga när vi försvann mot våra rum. Jag knuffade snabbt in tjejerna i sina rum innan jag gick in till mig och letade upp min svarta One Piece. Jag drog på mig den och drog några snabba drag med maskaran innan jag gick ut för att kolla hur det gick för tjejerna. Jag möttes utanför dörren av Vera som tydligen hade tänkt likadant som mig eftersom hon hade sin blå/vit-randiga One Piece på sig och tillsammans gick vi in till Erica som precis drog upp dragkedjan på sin rosa One Piece som Vera och jag köpt till henne för att jävlas eftersom hon hatar rosa.
- Jag trodde du sa att du aldrig skulle använda den där när du fick den! sa Vera busigt.
- Jag vet vad jag sa. Jag bara orkar inte ta något annat. sa Erica lite smått irriterat.
- Okej, men kom nu killarna börjar väll snart undra vart vi tagti vägen... sa jag och började gå mot köket igen.
- Haha The One Peice girls is in the house! log Louis när vi kom ut i köket.
- Haha ja man kan ju inte låta bli att älska One Piece! Det går ju inte! sa jag och skrattade lite.
- Haha, nej det funkar ju inte! men skulle vi baka eller? sa Vera och log stort.
- Okej nu e den i ugnen! sa Liam glatt när han ställt in kladdkakan i ugnen.
- JAAA!! Då ska vi bara vänta tills den e klar! utbrast Erica lyckligt. Vi bara skrattade åt henne.
- Du e knas! Men vi älskar dig ändå! sa Vera busigt och gick fram och la sin arm om henne. Men du är så smal... jag tycker du behöver lite mer fett... fortsatte hon innan hon tröck upp en hadfull smör i Ericas ansikte.
- VERA! Nu du din jävel! skrek Erica och kastade sig mot smörpaketet som stod på bordet. Men Vera var snabbare och röck åt sig det så Erica körde istället ner handen i sockerpåsen.
- Du skulle bara våga kasta det där på mig! sa Vera hotfullt. Om du gör det så har du ett helt smörpaket i ansiktet!
- Lycka till med att träffa mig! sa hon retsamt och studsade lite fram och tillbaka.
- Har du kanske glömt att jag har spelat handboll sen jag va SJU! sa Vera överlägstet och log stolt.
- SKRYTMÅNS!!! skrek Erica och slängde socker i hennes ansikte.
- Erica!!! Nu ska du få! skrek Vera och slängde iväg hela smörpaketet. Som av ett miakel träffade Erica mitt i ansiktet så det rumsvarma smöret gjorde hennes redan helkladdiga ansikte ännu kladdigere.
- Det e inte skryt det e ren fakta! sa Vera surt innan hon vände på klacken och lämnade köket.
Vinnaren i min tävling (som jag lottade ut) är
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Frida Lindqvist! Grattis!
Ni som vann kan alltid mejla mig för en lite mindre roll! Och jag ska försöka få med alla som mejlade nån gång senare i novellen men Frida kommer få rollen som Sams(Sabbes) kompis! ;)<3
Kommentera vad ni tyckte om kapitlet!<3
:DD
Nu har jag fått EN MASSA söta kommentarer av er!
Tack ni e bäst och bara så ni vet så skrier jag för fulla muggar nu ;)
Hur många lyssnar på Niall nu? xx
Sorry! (igen)
Snälla förlåt mig! :'(
Jag har tyvär inte hunnit skriva klart kapitlet idag! Men nästa veckan har jag typ inge läxor alls och jag har asont i ryggen så då blir det nog mycket kapitel ;)
Nu måste jag sova så jag kan gå upp vid 5.50! 1D-tävlingen på NRJ imorgon måste man ju lyssna efter så...
Sov gott och lycka till alla som tävlat! ;D<33
