En novell om Louis, Harry, Niall, Zayn och Liam - One Direction

Tidigare:

- Herregud! Vera har nog gått och blivit knäpp! sa jag och skakade på huvudet när vi kom ut ur rummet.
- Som om hon inte alltid varit det?! sa Erica och log busigt mot mig.
- Ja… du har rätt. sa jag och log stort tillbaka mot henne.

Tidigare:

- Okej så nu vet ni. Kan ni sluta stirra nu? sa Erica lite surt.
- Oj förlåt. Det var inte meningen. sa Niall och tittade snabbt bort.
- Nej Niall, det e lungt förlåt det var inte meningen att låta så sur. sa hon och la sin hand på hans.
- Okej, nu förstår jag faktiskt ingenting här! utbrast Louis. Vad gjorde han här? Varför skulle han komma hit om han verkligen inte brydde sig om dig alls Erica?
- Ja du Lou, det vet vi faktiskt inte heller! sa jag och tittade sorgset på honom

Efter att vi hade suttit och pratat om allt och ingenting i några timmar så slutade det med att jag och Louis låg på rygg på golvet med benen på sängen, Liam satt och snurrade på skrivbordsstolen, Erica, Sofie och Sam satt på golvet lutade mot väggen, Niall satt på madrassen bredvid Liam och Harry och Zayn låg kvar i sängen. Jag hade trott jag visste allt om dem här killarna men jag hade tydligen fel. Det var så mycket som jag inte visste om dem tidigare men en sak var jag helt säker på. Dem var alla helt underbara! Sam var också en urgullig tjej. Hon var verkligen helt underbar. Men jag visste att hon blev lite galen om någon försökte komma i mellan henne och Zayn, och den delen av henne skrämde mig lite.

- Men du Sam… vart bor du igentligen? frågade Sofie plötsligt.

- Ehm… jag bor på andra sidan stan just nu med mina föräldrar och småsyrror. sa hon och himlade med ögonen när hon nämde sina systrar. Men jag ska flytta till London i sommar för jag och en kompis ska plugga där i höst. sa hon sen och sken upp i ett stort leende.

- Fett nice! sa jag och log mot henne. Men vänta… vilken skola ska ni gå på? sa jag sen och tittade förvånat på henne.

- Ehm… vi ska gå på London School of Photography. sa hon och log stolt.

- Men va?! Du driver!? Vi ska också gå där! jublade jag och snodde runt så jag satt med ryggen mot sängen.

- Nej, du skojar? sa hon förvånat.

- Nej, vi ska gå där! Vi fick veta det igår. sa Sofie glatt och gick fram och kramade om henne.

- Men herregud! Det här e ju läskigt! Vi med! sa hon förvånat och nu kramades vi alla fyra.

- Men åh va kul! Har ni börjat titta efter lägenhet än? sa Erica när vi kramats klart.

- Nej, våra föräldrar skulle fixa det till oss. sa hon och log stort.

- Shit! sa jag snabbt och for upp från golvet och började rota i mina fickor.

- Vera, ta det lugnt! Vad e’re? sa Sofie chockat och stirrade på mig.

- Det kan ju va en bra ideé och berätta för våra föräldrar att vi kom in kanske?!

- Ja, just det! Helvete! utbrast Erica och reste sig upp och tog fram sin mobil vilket även Sofie gjorde. Jag fick upp min mobil och tröck fram pappas nummer. Erica och Sofie stod redan med mobilerna tryckta mot örat innan jag tog ett djupt andetag och ringde. Pappa svarade precis innan jag tänkt ge upp och lägga på.

- Hej gumman! sa han glatt.

- Hej! Du pappa, det var en sak jag glömde berätta för er när ni var här…

- Ja, vad då?

- Vi kom in på LSP!! utbrast jag och gav ifrån mig ett litet glädjetjut.

- Nej, men gud vad kul! Grattis gumman!

- Tack! Men hur ska vi göra med huset och lägenhet och sånt? frågade jag försiktigt.

- Tänk inte på det jag ska prata med de andra så ska du se att vi kan fixa allt det där! svarade han glatt och jag andades ut.

- Tack pappa du e bäst!

- Det var så lite! Men nu måste jag gå. Puss.

- Puss. svarade jag och la på.

När jag vände mig om så möttes jag av Ericas och Sofies leende ansikten och jag behövde inte änns fråga för att veta att deras föräldrar sagt ungefär samma sak som min pappa. Jag slängde mig över dem och eftersom ingen av dem var beredda på det så föll vi alla tre ner med en dunns på madrassen bakom dem. Vi tittade glatt på varandra innan vi for upp och skrek:

- VI SKA TILL LONDON! VI SKA TILL LONDON! VI SKA TILL LONDON!

- haha! Tjejer, ta det lugnt! Dö inte nu! Okej!? skrattade Sam som kom fram och kramade om oss.

- Haha nej då! sa jag och log stort mot henne.

- Jag e hungrig! sa Erica plötsligt.

- Haha Erica det där va random! Men också så typiskt dig! skrattade Sofie.

- Men vad då? Klockan e fyra och jag har inte ätit nått på FLERA TIMMAR!! svarade Erica surt.

- Men då äter vi väll något då?! sa jag och tittade mot killarna och Sam för att se vad dem tyckte.

- Jag e på! skrek Niall glatt och for upp från golvet.

- Haha varför är jag inte förvånad?! Men visst varför inte? skrattade Liam. Jag tittade frågande på dem andra som bara nickade.

- Okej kom då. sa jag och styrde stegen mot köket. När jag öppnade kylen så fick jag se att det ända som fanns där var ett i princip tomt juicepaket.

- Sorry babes! Finns ingenting. sa jag och log snett mot dem. Både Ericas och Nialls tidigare hoppfulla blickar försvann snabbt och ersattes av besvikelse.

- Vänta lite. Jag vet vad vi kan göra! sa Sofie glatt. Både Erica och Niall snodde runt och stirrade glatt på henne.

- Vad då? sa dem båda två i mun på varandra.

- McDonalds?! sa hon och röck på axlarna.

- Perfekt! utbrast Erica. Du e bäst Sofie! la hon till och gav henne en kram.

- haha tack! Jag vet! skrattade Sofie och blinkade med ena ögat mot Erica som bara himlade med ögonen.

- Let’s go! sa jag och gick ut i hallen och satte på mig mina lila sneakers. Erica tog sina röda, Sofie sina blåa och de andra tog sina skor och så gick vi ut till bilarna.

20 minuter senare:

- Så tjejer vad vill ni ha? frågade Harry oss när vi stod i kön inne på McDonalds.

- Vet inte riktigt, tror jag bara tar en cheeseburgare och morötter. svarade jag långsamt.

- Jaha, okej. Ni då tjejer? sa han och vände sig mot Erica, Sam och Sofie.

- Jag ska nog ha en cheesburare och pomesfrites. sa Erica och log lite.

- Ja, jag också. höll Sofe med.

- Jag också. sa Sam också.

- Okej. svarade Harry och vände sig om till killarna. När det var hans killarnas tur att beställa så sa dem vad de skulle ha och sen sa Harry våra beställningar också. Jag tittade förvånat på honom när han vände sig om och sa åt oss att ta brickorna med våran mat. Alla fyra tog sina brickor och följde efter killarna till ett tomt bord. När vi satt oss ner så tog jag upp min plånbok och började ta fram det som våran mat kostat.

- Va håller du på med? undrade Louis förvånat.

- Tar fram pengar… vad ser det ut som? mumlade jag samtidigt som jag räknade.

- Det ser jag väll men varför det? sa Louis som fortfarande lät lika fövånad.

- Ja, våran mat kostade ju antagligen pengar…

- Ja, men vi betalar ju?! sa han som om det var en självklarhet och började äta sin mat.

- Ehm… va nej! Varför det? sa jag förvånat och tittade upp.

- För vi vill det okej?! Ät nu. sa han bestämt.

- Ehm… jahapp… okej… sa jag och tittade förvånat på Erica och Sofie men dem bara ryckte på axlarna och log mot mig.

Efter att vi suttit där ett tag och ätit så kände jag en hand på min axel. Förskräckt hoppade jag till och vände mig snabbt om.

- Elin! Shit vad du skrämms älskling! utbrast jag och stälde mig upp och gav henne en kram.

- Haha. Sorry babe! sa hon och spärrade upp ögonen när hon såg vilka som satt vid bordet. Snabbt tog jag tag i hennes hand och drog iväg henne en bit ifrån bordet.

- Varför sitter ni vid samma bord som One Direction? stammade hon och hennes ögon var fortfarande uppspärrade.

- Okej… för det första: Elin lugna ner dig! och för det andra: vi typ känner dom…

- DU SA VAD SA DU?! skrek hon.

- Elin! Tyst! sa jag och la handen för hennes mun. Du skämer ut dig! Kom! la jag till sen och tog tag i hennes hand och drog med henne ut.

Liams perspektiv:

- DU SA VAD SA DU?! hörde jag en tjej skrika och av ren reflex så vände jag på huvudet och såg Vera lägga handen för sin kompis mun innan hon drog med henne ut.

- Oj, vem var det där? sa jag och tittade förvånat på Erica och Sofie som satt på andra sidan bordet.

- Titta inte på mig jag har ingen aning. sa Sofie och satte upp händerna i luften. Då vände jag blicken mot Erica.

- Det där e Elin. En kompis. Jag känner henne lite men Vera och hon e riktgt bra kompisar. Hon e ett väldigt stort fan. sa hon och tog en tugga av sin burgare.

- Jaha… sa jag och nickade. Då förstod jag precis varför hon reagerat så.

- Killar, Sofie, Sam, det här e Elin. sa Vera när hon kom in igen med armen om sin kompis.

- Hej. pep hon.

- Hej Elin. sa jag och gick runt bordet för att ge henne en kram. Killarna gjorde som jag och när vi alla kramat henne så satte vi oss allihopa ner vid bordet igen.

Jag kände hur mina ögon hela tiden drogs mot Elin där hon satt stel som en pinne mellan Erica och Vera. Vera tittade upp och log mot mig innan hon vände sig och viskade något i Elins öra. Elin lyste upp som om någon tänt en lampa inuti henne när Vera lutade sig tillbaka igen.

- Ja, vad ska vi hitta på nu då? frågade jag när vi alla ätit klart och vi börjat gå ut mot bilarna igen.

- Du jag har ingen aning. sa Lou och log mot mig. Två sekunder efter att han sagt det så hörde jag skrik bakom mig. Jag vände mig snabbt om och fick då se en klump med kanske 10-15 tjejer komma sprinandes mot oss.

- Hjälp! hörde jag hur Vera pep till och strax efter hörde jag en bildörr som smälldes igen. Jag älskade våra fans men jag förstod ändå varför Vera var så rädd. Hon hade ju inte fått möta de snälla fansen direkt de här dagarna.

Elins perspektiv:

Jag tittade förvånat på Vera genom rutan på bilen och förstod ingenting. Varför var hon så rädd?

När jag tittade mig omkring insåg jag att alla de andra tjejerna hade hoppat in i bilen.

Snabbt öppnade jag en av dörrarna och hoppade in bredvid Vera.

- Jag vet Erica! Jag tycker bara det är så fucking läskigt! Det måste du väll ändå förstå?! sa Vera med klyven röst och det lät som om hon skulle börja gråta när som helst.

- Jag förstår det Vera! Det är bara det att du kan inte vara rädd för alla deras fans! Vi visste ju redan innan vi lärde känna dem att det finns en del fans som är idioter! sa Erica och la sin hand på Veras.

- Vera alla är inte sånna som gör ALLT för att få se killarna! Det är bara ett fåtal av alla de miljoner fans som skulle kunna slå ner dig. la deras kompis till, hon som tydligen hette Sofie.

- Va?! Vänta lite! Vad då slå ner? sa jag chockat.

- Du vet inte vad som hände igår va? sa Erica och tittade på mig.

- Nää. Vad hände? sa jag oroligt och tog Veras hand.

- Jo… om vi ska ta det kort så var det så här att några av killarnas fans kom hem till oss och var utanför vårt hus och när Vera kom hem så var det typ någon eller några av dem som slog ner henne. sa Erica och jag bara stirrade på henne.

- Så jag låg på sjukhus hela natten. la Vera till och jag kände hur mina ögon bara blev större och större.

- Men… men… herregud! var det ända jag fick fram. Jag kramade Veras hand medans jag försökte få in vad det var de hade sagt.

- AJ! ELIN! Du mosar min hand! skrek Vera plötsligt och jag väcktes ur mina tankar.

- Oj! Förlåt älskling. sa jag och släppte hennes hand.

- Haha det gör inget babe! skrattade hon och kramade om mig.

Nästa dag: Nialls perspektiv:

- Hej då tjejer, men vi ses väll när ni kommer till London? sa Harry när vi stod i dörren.

- Ja, det e väll klart! sa Vera och tittade konstigt på honom.

- Okej, bra! sa jag glatt och gav Erica en kram. Du föresten kan jag få ditt nr?

- Såklart du kan! sa hon glatt och jag tog upp min telefon. Jag gav den till henne och hon slog in sitt nummer.

- Tack. sa jag samtidigt som jag log stort mot henne och hon log sitt urgulliga leende tillbaka mot mig.

När jag vände mig om så såg jag att Lou stod med Veras telefon i handen och jag antog att han gav henne sitt nummer.

- Okej, killar vi måste åka nu! sa Liam sorgset och vi kramade tjejerna en sista gång innan vi gick ut till bilarna.

Sofies perspektiv:

- Vad var det som just hände? sa jag när killarna stängt dörren.

- Jag vet inte! utbrast Vera och jag såg hur hon började skaka.

- Vera! Ta det lugnt! Sätt dig ner! Vad e det med dig? sa jag och klev fram till henne för att hjälpa henne till en stol.

- Jag… jag… jag vet inte! stammade hon och i nästa stund så föll hon ihop på stolen, hysteriskt skrattande.

- Vera, vad i helvete håller du på med?! utbrast jag och backade förskräckt.

- Jag vet inte! Det e något fel på mig! skrattade hon. Jag ska nog ta och gå och lägga mig…

- Det låter bra tycker jag! sa Erica som stod bakom mig. Vi hjälptes åt att få upp Vera på fötter innan vi hjälpte henne in i sitt rum.

- Herregud! Vera har nog gått och blivit knäpp! sa jag och skakade på huvudet när vi kom ut ur rummet.

- Som om hon inte alltid varit det?! sa Erica och log busigt mot mig.

- Ja… du har rätt. sa jag och log stort tillbaka mot henne.

Kapitel 13!

Ni e bara bäst sötnosar! 111 läsare igår! Gud! Love you guys! xxx

Imorgon blir det inget kapitel tyvärr :( ska baka tårta (harry ;)) med mina älsklingar! kommer bli as nice niall, harry och mrs.malik!

Kommenters vad ni tycker!!

Ps. GLÖM INTE ATT GILLA BLOGGEN PÅ FACEBOOK!! "HÄR"

- Okej nu får du ta och förklara lite här! sa Louis och vände sig mot mig.
- Ehm… vänta lite… sa jag och rusade mot Ericas rum. Där inne satt redan Erica och Sofie. Erica satt med huvudet i händerna och Sofie tittade sorgset på mig när jag kom in i rummet. Jag stängde snabbt dörren efter migg och vred om nyckeln som satt på insidan av dörren. Sen gick jag fram till sängen och satte mig ner bredvid Erica och la armen om henne.

- Erica, du är värd så mycket mer än vad Christofer någonsin kan bli. sa jag och strök henne lite över ryggen.

- Exakt! Erica han är inte änns värd att lägga en tanke på. utbrast Sofie.

- Jag vet men… mumlade hon ner i sina händer.

- Nej Erica inga men! Du ska inte änns tänka på att förlåta honom! Han är en Idiot och det kommer han alltid vara. sa jag bestämt.

- Ja okej ni har rätt! sa hon och tittade upp på oss och log lite.

- Bra, men vad ska vi säga till killarna och Sam? Ska vi berätta allt för dem? frågade jag försiktigt och tittade på Erica och Sofie.

- Jag vet inte! Vi känner ju faktiskt inte dem speciellt bra men jag litar verkligen på dem.

- Ja, jag med så… innan jag han avsluta meningen så knackade det på dörren…

- Tjejer? Hur är det? Kan vi komma in? det var Nialls röst som hördes. Frågandes tittade jag på Erica som bara nickade så jag reste mig upp och gick och låste upp dörren.

När alla hade kommit in i rummet så satte vi oss alla i Ericas säng vilket blev lite trångt men det var inget jag hade imot eftersom jag blev ihoptryckt mellan Louis och Liam.

- Så tjejer kan ni berätta vad handlade det där om igentligen? Vem var han? sa Harry seriöst och tittade alvarligt på oss.

- Ehm… ja… vem ska berätta? sa jag och tittade på Erica och Sofie. Jag behövde igentligen inte fråga för jag visste redan att det var Sofie som skulle berätta.
- Ehh... jo... som ni kanske har fattat så va Erica och Christofer tillsammans förut men dem gjorde slut eftersom han bara utnytjade henne. började hon. Grejen e den att våra föräldrar har rätt gott om pengar och Christofer var bara med Erica för att kunna få tag på pengar och saker. sa hon och la armen om Erica. Jag som satt inklämd mellan Louis och Liam kunde inte göra det samma så jag la bara min hand på hennes ben.
- Wow! var det ända killarna fick fram.
- Det är inte allt... fortsatte hon. När dem var tillsammans så var han samtidigt tillsammans med en annan tjej vi känner. Vi krockade med dem när dem stod och hånglade inne i stan när Erica och Christofer varit tillsammans ett tag, och Erica var liksom kär i honom också så då blev det ju ännu jobbigare när vi fick veta allt.
Killarna bara stirrade på oss.
- Okej så nu vet ni. Kan ni sluta stirra nu? sa Erica lite surt.
- Oj förlåt. Det var inte meningen. sa Niall och tittade snabbt bort.
- Nej Niall, det e lungt förlåt det var inte meningen att låta så sur. sa hon och la sin hand på hans.
- Okej, nu förstår jag faktiskt ingenting här! utbrast Louis. Vad gjorde han här? Varför skulle han komma hit om han verkligen inte brydde sig om dig alls Erica?
- Ja du Lou, det vet vi faktiskt inte heller! sa jag och tittade sorgset på honom

Heej mina babes!
Jag tänkte bara säga att kapitel 12 kommer senare ikväll och att det troligtvis inte kommer något mer kapitel förns på tisdag.

Jag vill även också säga åt er att läsa de här novellerna!!!


Niallstory:
 En underbar novell om ja som ni kanske förstår Niall! Den e skriven av min lilla babe Sandra och jag tycker ALLA ska läsa den! Den e sjukt bra! Så lyd mitt råd och LÄS!! <3


AmaZayn:
Den här novellen är skriven av min andra babe Sabina! Hon e sjukt duktig men har bara en så länge skrivit ett kapitel så ni missar inte mycket! Babes LÄS den här novellen allihopa! NU!! <3

Louis perspektiv:

- Men du då?! Du e ju typ as kär i Louis! Jag ser det på dig! hörde jag Sam säga och hon lät inte speciellt glad.
- Ehm… asso jag har ju typ känt honom i två dar. Okej jag visste ju typ allt om honom  innan men då hade jag bara träffat honom tre gånger och det va på fan-träffar så det räknas typ inte. hörde jag Vera säga. Men… asso jag typ gillar honom. När Vera sa dem orden så blev jag alldeles varm i kroppen och jag märkte hur jag log för mig själv.
- Va håller du på med Lou? Jag hoppade till när jag hörde Zayns röst bakom mig.
- Shit vad du skrämde mig! sa jag och skrattade lite. Jag stod fortfarande med handen på dörrhandtaget.
- Haha sorry! Men alvarligt Lou va håller du på med? sa han skrattandes.

Ericas perspektiv:
När både Zayn och Louis hade varit borta en stund så ringde det på dörren. Sofie tittade på mig med puppyeyes och jag förstod att hon ville att jag skulle öppna.
- Ska vi pausa filmen? frågade Niall när jag reste mig upp.
- Nej då. Fortsätt titta ni. sa jag och log lite mot honom innan jag gick mot dörren. Utan att kolla vem det var så öppnade jag dörren oh möttes då av ett par isblåa ögon. Förskräckt spärrade jag upp ögonen och stirrade på killen som stod utanför dörren.

Nialls perspektiv:
- Va gör DU här?! hörde jag Erica argt skrika.
- Snälla Erica! Jag gjorde ETT misstag! Du vet att det är dig jag älskar! hörde jag en killröst säga.
- Nej! Jag trodde jag visste det men jag hade fel! skrek hon och jag hörde ilska i hennes röst. Förvirrat tittade jag på Sofie som redan stod upp och var påväg mot hallen. Jag var inte sen efter henne. I dörren till hallen stannde hon plötsligt och jag såg hur hon stelnade till. Försiktigt klev jag upp bredvid henne i dörröppningen och fick se en blond, lång kille. "Shit" tänkte jag förskräckt. Han var ju helt enorm! Säkert över 2 meter!
- Christofer! Va fan gör du här? sa Sofie och jag hörde hur även hon var arg.
- Jag va tvungen att komma hit! Ingen av er svarar ju när jag ringer! sa 2-meterskillen som tydligen hette Christofer irriterat.
- Men va tror du vi skulle göra efter det du gjorde!? sa Sofie upprört och gick fram till Erica och la armen om henne.
- Jag hoppades i alla fall på att ni skulle låta mig förklara! sa Christofer ledset.
- Du! Trodde du verkligen det? Inte en chans hörru! sa Sofie ilsket och jag kunde se hur arg hon verkligen var.
- Vad är det som händer? sa Harry som tillsammans med Liam, Zayn, Lou, Vera och Sam kommit upp bakom mig.
- Va fan Christofer! Du kan glömma att vi någonsin kommer att förlåta det du gjorde mot Erica! sa Vera förbannat samtidigt som hon trängde sig förbi oss andra och rusde fram och kramade om Erica.
- Du! Stick härifrån! NU! sa hon argt när hon vände sig om igen.
- Nej! Inte förns jag har fått förklara! sa Christofer irriterat och tog ett steg mot dem. Då reagerade jag och Harry.
- Hörru! Om dem säger åt dig att gå så går du! sa Harry samtidigt som vi klev in mellan honom och tjejerna, vi fick snabbt sälskap av de andra killarna.
- Vilka är ni? nu lät han riktigt förbannad.
- Det spelar ingen roll just nu! Det som spelar roll nu är att du ska gå! sa Harry irriterat och tog ett steg fram. 
- Exakt! sa jag och gjorde det samma.
- Christofer bara gå... det finns inget mer för dig att göra här... du har förstört allt... sa Erica sorgset.
- Men Erica jag...
- Nej Christofer! Bara gå och kom aldrig mer tillbaka! Jag vill aldrig mer se dig igen! sa hon innan hon slet sig loss ur Veras och Sofies grepp och sprang mot sitt rum.
- ERICA!!! skrek han efter henne.
- Christofer... det finns inget mer du kan göra det är bara att åka hem... sa Vera ilsket och tog några hotfulla steg mot honom.
- Jag ska åka men jag kommer tillbaka någon dag! Ni ska veta att jag älskar henne och det kommer jag alltid att göra! sa han och vände sig mot dörren.
- Nej Christofer... om du verkligen älskat henne skulle du inte gjort så här mot henne! sa Vera och skakade på huvudet.
- Du vet mycket väl Vera att det som hände...
- Nej Christofer bara gå! sa Sofie och började sedan springa mot Ericas rum.
- Det här är inte över! sa han innan han smällde igen dörren efter sig.

- Kom hit Sofie. sa han och flyttade på sig så att hon skulle kunna sätta sig ner brevid honom, vilket hon genast gjorde. Jag tittade mig sedan runt i rummet efter Ericas blonda huvud och insåg att hon satt på golvet framför Niall. Jag log lite för mig själv och lutade mig sen tillbaka mot Louis bröstkorg och vände blicken mot Tv:n.

-Va ska vi hitta på nu då? frågade Harry när programmet vi tittat på var slut.

- Kan vi inte se nån film? undrade Liam glatt.

- Joo… det kan vi väll… sa Vera och tittade på mig och mimade Nej, snälla! Jag bara skakade på huvudet och tittade på Erica och hon nickade och log stort mot mig.

- The Human Centipede!! skrek vi båda två och jag såg hur både Sam och Vera frös till.

- Nej! Jag tänker inte se den! Jag hatar verkligen sånna filmer och det vet ni!! sa Vera och reste sig snabbt. Jag går in till mig och gör något i sånna fall! sa hon sen.

- Jag förljer med dig! sa Sam snabbt och hon såg lika skrämd ut som jag visste att Vera var. Innan nån hann reagera så var de ute ur rummet och jag hörde hu Veras dörr smälldes igen.

- Ehm… oj. Blev hon arg? undrade Louis förvånat.

- Haha nej då. Hon har bara en tendens att smälla i dörrar väldigt mycket. sa Erica och himlade med ögonen.

- Ehh… jaha, okej?! sa han och såg väldigt förvirrad ut.

Sams perspektiv:

- Så vad ska vi hitta på medans dem tittar på film? frågade jag tjejen som tydligen hette Vera.

- Ehh… ja du… det kan man fråga sig, vi kan ju lyssna på musik? sa hon och log mot mig.

- Visst! sa jag och log mot stort mot henne. Hon snurrade ett halvt varv på skrivbordstolen hon satt på och fällde upp den vita datorn som låg på skrivbordet. Snabbt klickade hon upp Youtube och sekrev in något i sökrutan. Två sekunder senare så hoppade jag till när hon började spela någon låt jag aldrig hört förut på högsta volym i högtalasrna som stod på skrivbordet.

Vera måste ha sätt hur förvirrad jag var eftersom hon halvskrek, för att överrösta musiken:

- Nickelback - This Means War! Ofta du aldrig hört den förut!

Jag bara skakade på huvudet som svar.

- Det är ju typ det bästa bandet i världen! Ja efter dem som sitter där ute förstås! skrek hon och log stort mot mig.

- Haha. Nej herrgud! Det låter ju hemsk! skrek jag skrattande tillbaka.

- Nej det är ju amaZayn musik det här! skrek hon glatt tillbaka.

När de sista tonerna låten spelats och datorn tystnat så satte sig Vera på sängen bredvid mig och lutade sig mot väggen.

- Så e du och Zayn tillsammans? frågade hon mig plötsligt.

- Ehh.. Va?! sa jag chockat.

- Men hallå!? Försök inte ljuga för mig. Jag ser hur du tittar på honom och jag såg faktiskt mördarblicken du gav mig när han kramade mig! sa hon och blinkade med ena ögat mot mig.

- Vi är väll inte riktigt tillsammans… men…

- Men, vadå? sa hon samtidigt som hon höjde ena ögonbrynet och log mot mig.

- Men jag gillar honom! Okej?! utbrast jag och slog ut med armarna.

- Ja, jag förstår dig! Han e fett het. sa hon och jag kände hur det hög till lite i mig och jag tittade surt på henne.
- Oj! Okej, Okej! Döda mig inte! sa hon och sträckte skrattandes upp händerna i luften.
- Men du då?! Du e ju typ as kär i Louis! Jag ser det på dig! sa jag surt.
- Ehm… asso jag har ju typ känt honom i två dar. Okej jag visste ju typ allt om honom  innan men då hade jag bara träffat honom tre gånger och det va på fan-träffar så det räknas typ inte. sa hon och rodnade lite. Men… asso jag typ gillar honom. sa hon sen.

Louis perspektiv:

Jag hade verkligen inte alls kunnat koncentrera mig på filmen så efter några minuter så bestämde jag mig för att se vad Vera och Sam gjorde. När jag ställde mig upp så kollade de andra förvånat på mig.

- Men vart ska du? sa Harry förvånat där han satt på golvet bredvid Sofie. Jag bara ignorerade honom och gick mot Veras rum.
Jag kom fram till dörren och skulle precis öppna den när jag hörde vad tjejerna pratade om så hejdade jag mig snabbt.

Ps. GLÖM INTE ATT GILLA BLOGGEN PÅ FACEBOOK!! "HÄR"

Tidigare:

- Okej då. Hej då tjejer! sa mamma innan de gick ut och jag stängde snabbt dörren.

- Okej Vera nu får du förklara vaför killarna sulle gömma sig och varför vi precis ljög för i dina föräldrar.

- Ehhh…ja…

Louis perspektiv:

- Killar ni kan komma ut nu. hörde jag Erica säga. Vi alla sex satt intryckta på toaletten och Zayn som satt närmast dörren låste upp den och gick ut. Vi andra var inte sena efter honom eftersom det blivit väldigt varmt där inne för det var ganska trångt med sex pers intryckta på den lilla toaletten.

- Så Vera nu får du ta och förklara för oss vad det där var om. sa jag när vi alla kommit ut.

- Ehm… ja min mamma har förbjudigt mig att träffa er igen eftersom hon tycker att det e för farligt med tanke på det som hände igår. Men jag sa till henne att hon inte skulle oroa sig för att vi troligen aldrig skulle träffas igen, okej träffas skulle vi säkert göra men då skulle det vara så många andra där också. sa hon och tittade skamset ner i golvet.

- Men va!? E du knäpp eller!? Trodde du verkligen att vi bara skulle sticka och aldrig mer höra av oss igen efter det som hänt?? Hallå!! Nu känner jag mig förolämpad här! Va tror du om oss igentligen! sa jag chockat.

- Ehhhh… sa hon och jag såg att hennes ansikte blev med ens tomatrött.

- Vera, alvarligt trodde du att vi bara skulle åka här ifrån och bara lämna er tjejer efter det som hänt? sa jag samtidigt som jag la handen under hennes haka och lyfe upp hennes ansikte så att våra blickar möttes.

- Jag vet inte. sa hon och jag såg att hennes ögon tårades. Jag drog snabbt in henne i en kram och viskade i hennes öra:

- Snälla Vera gråt inte. Vi är här och vi ska inte lämna er i sticket. Jag lovar.

- Gör du? sa hon och tittade upp på mig med tårarna rinande längs kinderna.

- Klart jag gör dummer. sa jag och torkade försiktigt bort tårarna från hennes ansikte innan jag släppte henne. Hon log lite försiktigt mot mig och jag log stort tillbaka.

- Okej men nu är jag lite random här men nu tycker jag ni ska föklara för mig vem det där är! sa hon och pekade.

Veras perspektiv:

- Vera det här är Samantha, men säg Sam snälla. sa Zayn och puttade fram Sam mot mig.

- Hej, jag e Veronica! Men säg Vera e du gullig! sa jag glatt och sträckte fram min hand. ”Snack ombytlig, först grinar jag och nu är jag hur glad som helst!” tänkte jag ironiskt.

- Hej! sa hon och log stort mot mig samtidigt som hon tog min framsträckta hand. ”WOW. Okej! Läskigt! Hon såg ju typ ut att vilja döda mig förut!” tänkte jag och backade ett steg.

- Vad ska vi göra nu då? frågade Niall glatt och tittade frågande på mig, Erica och Sofie.

- Ehm… vi kan väll bara slappa typ kolla på Tv? föreslog Erica.

- Jaaaa! skrek Louis och rusade mot soffan i vardagsrummet. Vi andra bara tittade förvånat på honom.

- Men kommer ni nån gång då! ropade han inifrån vardagsrummet. Vi bara skrattade åt honom och gick mot vardagsrummet. Resten av killarna slängde sig ner i soffan när vi kom i rummet. Liam, Zayn och Niall pressade sig ner brevid Louis och Harr slängde sig i Lou’s knä. Jag, Erica och Sofie stod än en gång som fån och viste inte vart vi skulle sätta oss. Sam satt redan i Zayns knä och jag måste erkänna att de värkligen var söta tillsammans. Jag kände mig lite besviken att Harry satt i Louis’ knä för det var där jag ville sitta. Utan att jag märkt något så hade Lou vänt sig om och tittade på mig. Han måste ha sätt avundsjukan i min blick för i nästa sekund så hade han puttat ner Harry på golvet.

- Men LOU!! Va gör du?! sa han förvånat och började spela sur.

- Harry gubben nu får du sitta på golvet för jag vill att någon annan ska sitta här. sa han busigt och klappade Harry på huvudet. Louis vände sig om och gav mig en ”kom-och-sätt-dig-här”-blick. Så jag ryckte på axlarna och gick och satte mig i hans knä. Harry tittade förvånat på Lou men vinkade i stället åt Sofie som stod ensam kvar i dörröpningen.

- Kom hit Sofie. sa han och flyttade på sig så att hon skulle kunna sätta sig ner brevid honom, vilket hon genast gjorde. Jag tittade mig sedan runt i rummet efter Ericas blonda huvud och insåg att hon satt på golvet framför Niall. Jag log lite för mig själv och lutade mig sen tillbaka mot Louis bröstkorg och vände blicken mot Tv:n.

Kort ganska tråkigt kapitel, men bättre än inget right?

Det här kapitlet skrev jag för din skull finaste Sabbe! Bara för att du tjata så!

Slog besöksrekord idag! Tack babes! Ni e bäst!

All kärlek till er!

Ps. GLÖM INTE ATT GILLA BLOGGEN PÅ FACEBOOK!! "HÄR"

Tidigare:

- Men, Louis, det är väll bara bra att vi skrattar och även fast jag kanske ligger på sjukhus just nu så är jag ju inte allvarligt skadad. Eller hur? sa jag och tittade lite försiktigt på honom.

- Ja, det har du väll rätt i. sa han och log mot mig. Den här gången så var det det gamla vanliga ”Louis-leendet” som jag älskar han log.

”Åker nu! Hemma om 45 min xx” skrev jag i ett sms och skickade det till Erica. Jag la ner telefonen i fickan och tog upp paketet med tuggummin som jag köpt innan vi åkt.

- Vera, gumman, du inser väll att ni tjejer inte kan träffa de där killarna något mer? Det är för farligt… sa min mamma alvarligt när hon vände sig om och tittade bestämt på mig där jag satt i baksätet på deras lilla bil.

- Mamma du behöver nog inte oroa dig så mycket. Jag kommer nog aldrig att träffa dem igen. sa jag och det kändes som om någon gav mig ett hårt slag i magen när jag insåg vad det var jag hade sagt.

- Aha… okej, bra. sa hon och vände sig framåt igen.

Resten av bilresan hem satt jag och tuggade panikartat på mitt tuggummi och tänkte på vad det var jag hade sagt.

40  minuter senare

När vi svängde in på uppfarten till huset så blev jag helt chockad. Det stod två bilar som jag mycket väl kände igen på uppfarten. Min bil och … ”Nej det här kan inte vara möjligt” tänkte jag ”Nej, det är inte möjligt! Va gör dem här?!”

Jag smälde upp bildörren och rusade mot dörren. När jag kom fram tröck jag ner handtaget och röck jag snabbt upp den. Inne i hallen stod dem, alla sju, nej åtta. Det stod en tjej brevid Zayn som jag aldrig hade sätt förut. ”Vem fan e det?” tänkte jag förvrrat men innan jag han säga något så hade Sofie och Erica slängt sig över mig och jag fick lägga alla krafter på att hålla balansen så att vi inte skulle ramla alla tre.

- Vi har saknat dig! sa Sofie glatt och kramade om mig hårt.

- Asso herregud! Jag har bara varit borta i några timmar ju! skrattade jag.

När Sofie och Erica släppte taget så kom Louis fram till mig och gav mig en hård kram.

- Jag är så glad att du mår bra. viskade han i mitt öra och ett gigantiskt leende la sig på mina läppar i det ögonblicket.

- Lou! Låt oss andra också få ge henne en kram. sa Harry skämtsamt och gav honom en knuff. Louis log sitt underbara leende innan han släppte taget om mig och backade några steg. De andra killarna kom fram och gav mig varsin kram.

När Zayn kramade mig så såg ja att den främmande tjejen tittade mordiskt på mig. Vem var hon igentligen? Va gjorde hon här? Det var så många frågor som snurrade i mitt huvud. De är tjejen skrämde mg verlige...

Jag hoppade högt när det knackade på dörren som jag i alla fall hunnit stänga innan Erica och Sofie hoppat på mig. När jag tittade ut genom kikhålet för att se vem det var som knackade på så såg jag att det var mina föräldrar.

- Shit, dem glömde jag! Killar göm er! sa jag panikslaget. Alla tittade konstigt på mig. NU!! Jag förklarar sen! sa jag sedan och killarna tittade på varandra och sprang sen iväg. Jag andades ut och öppnade sedan dörren.

- Hej. Glömde du bort oss kanske? sa pappa och log mot mig.

- Ehm… ja typ. sa jag sarkastiskt.

- Det e okej men gumman vems bil är det som står här ute? sa mamma och höjde ena ögonbrynet.

- Ehhhh… det är… Sofies kompis bil. sa jag och slängde en ”snälla-hjälp-mig”-blick över axeln till Erica och Sofie som stod bakom mig.

- Ehm… ehm… ja, just det ja. Min kompis… min kompis ja… är här hon kom hit igår samtidigt som…

Jag visste att hon var på väg och säga killarna men jag vände mig snabbt om och mimade ”NEJ” till henne. Det verkade som om hon förstod vad jag menade så hon avslutade inte meningen.

- Samtidigt som? frågade min mamma.

- Ehh… va? Nej ingen. sa hon snabbt och log ett feakleende mot henne.

- Aha… sa mamma sen men jag såg på henne att hon inte riktigt trodde på det som Sofie sa.

- Men hörni sk inte ni kanske ta och åka nu innan det blir mörkt!? sa jag och log.

- Hon har faktisk rätt Carina. Vi borde nog åka nu. sa pappa och log snällt mot mig. Han hade fattat.

- Okej då. Hej då tjejer! sa mamma innan de gick ut och jag stängde snabbt dörren.

- Okej Vera nu får du förklara vaför killarna sulle gömma sig och varför vi precis ljög för i dina föräldrar.

- Ehhh…ja…

Jag är SÅÅÅ ledsen för att det tog så lång tid men min dator fuckar upp sg totalt och det har varit mycket den här veckan. men hoppas ni gillar den. :D

+ Jag hann inte göra nåon bild idag :/

aja här e kapitlet i alla fall

Puss o Kram skumbanan

xx

Tidigare:

- Okej gumman men vi kanske borde försöka få in Vera i huset och hjälpa de där killarna som står band alla dem där tjejerna. sa mamma och nickade mot killarna som stod vid dörren.

- Ja, det borde vi nog. sa jag och log mot henne.

- Köksdörren är öppen så vi kan ta in Vera den vägen. sa Sofie sen.

Louis perspektiv:

2 timmar senare:

Jag förstod verkligen inte varför det gjorde så ont att se henne så här. Jag hade känt henne i mindre än 48 timmar. Det kanske var tanken på att hon låg där i den vita sjukhussängen och fortfarande inte hade vaknat och att allt det här var vårat fel som fick mig att vilja gråta. Eller så var det någonting annat…

Killarna och Veras föräldrar hade gått ut till väntrummet så nu var det bara jag, Sofie och Erica kvar hos Vera. Jag kunde se hur tårarna rann ner för Sofies kinder. Jag förstod inte hur det här kunde hända. ”Hur skulle någon av våra fans göra så att en helt oskyldig och normal tjej hamnar på sjukhus. Vad har Vera gjort mot dom för att förtjäna att ligga här?” tänkte jag och kände hur en tår rullade ner för min kind.

-Erica...! Sofie…! viskade Vera kraftlöst. Jag hoppade till lite när jag hörde hennes röst. Louis…? viskade hon när hon såg mig och hon lät väldigt förvånad. Jag hoppade till ännu en gång när hon sa mitt namn. Jag tittade upp på Sofie och Erica som satt och höll i varsin av Veras händer. Vera bara stirrade chockat på mig.

- Vad är det som har hänt? Varför ligger jag här? viskade hon.

- Jag vet inte så mycket mer än var du gör gumman. Det ända jag vet är att du blev slagen av deras fans. sa Erica tyst och jag såg hur hon nickade mot mig där jag stod i hörnet av rummet. Vera bara fortsatte att stirra på mig och jag började känna mig lite obekväm.

- Jag ska nog gå nu. sa jag och började gå mot dörren.

- Nej, Lou snälla gå inte! Förlåt. Det var inte … viskade Vera men hennes röst skar sig och när jag vände mig om så såg jag hur några tårar rann ner för hennes kinder. Hon flyttade lite på sina ben för att jag skulle sätta mig där vilket jag snabbt gjorde.

Veras perspektiv:

När Louis satt sig ner på sängen jag låg i så kände jag att jag var tvungen att fråga:

- Vad var det igentligen som hände? och den här gången så höll rösten.

- Ja Vera, ingen av oss vet riktigt vad som hände när du svimmade men vi kan berätta för dig vad som hände innan. sa Louis och försökte le mot mig men han misslyckades, det var inte hanns ”Louis-leende” han log, han log bara med munnen och inte alls med ögonen och jag förstod att han faktiskt var orolig för mig och att han var ledsen för det som hade hänt vilket gjorde mig lite glad inombords men jag försökte att inte visa det.

- Ehm… ja det var så att på något vis så hade någon paparazzi som hade tagit ett foto på oss i går morse när vi kom hem till er och den bilden tillsammans med eran adress har spridit sig över nätet och då var det några fans som hade tagit sig hem till er för att se oss. förklarade Louis lite skamset.

- Men varför gick jag ut för? Jag kan ju inte ha någon hjärna om jag bara gick ut till dem?! sa jag förvirrat och log lite.

- Du var inte inne hos oss när dem kom. Du var och tränade. sa Sofie och tittade sorgset på mig.

- Men va fan!? Varför var jag och träna!? Är jag helt dum i huvudet eller!? sa jag och kände mig som en stor idiot. Jag tittade på Louis och han såg ut att inte ha en aning om vad vag snackade om medans Erica och Sofie förstod precis.

- Du är rätt korkad faktiskt. sa Erica busigt och log skämtsamt mot mig. Jag bara lipade mot henne och vi alla tre brast ut i skratt. jag slängde en blick på Louis och såg att han satt och tittade konstigt på oss.

- Va e det? frågade jag när jag slutat skratta.

- Jag förstår bara inte vad det kan finnas att skratta åt när du ligger här. sa han och tittade lite surt bort.

- Men, Louis, det är väll bara bra att vi skrattar och även fast jag kanske ligger på sjukhus just nu så är jag ju inte allvarligt skadad. Eller hur? sa jag och tittade lite försiktigt på honom.

- Ja, det har du väll rätt i. sa han och log mot mig. Den här gången så var det det gamla vanliga ”Louis-leendet” som jag älskar han log.

Tidigare:

Men efter kanske två timmar så började Another World spelas på min mobil. Jag rodnade lite och tog upp den.

- Ja, hallå? svarade jag.

- God dag. Är det här möjligtvis Veronica Brawn? sa rösten i mobilen.

- Eh… ja det är jag. sa jag sen.

Harrys perspektiv:

- Åh! Herregud! Är det sant?! Tack, tack, tack så hemskt mycket! Ja, jag ser till att de får veta. nästan skrek Vera i telefonen. När hon lagt på så skrek hon av lycka:

- Erica! Sofie! Vi kom in!

- Vaaa?! Du skojar?! halvskrek Sofie och alla tre ställde sig upp och började skrika av lycka, den sortens skrik hade vi hört mycket den sista tiden. Dem hoppade runt i vardagsrummet och vi bara satt och tittade på dem. Plötsligt stannade Erica tvärt och tittade på oss och sen på Sofie och Vera som fortfarande hoppade runt av glädje.

- Vera, Sofie, sluta hoppa runt ni ser ut som idioter! sa hon snabbt och log.

- Haha oj! sa Vera och blev röd om kinderna.

- Asso Vera herregud. Du rodnar ju hela tiden! skrattade Sofie åt henne. Vera gav henne en ond blick och tittade sen ner på sina fötter.

- Jag kan inte hjälpa det... mumlade hon sen.

- Jag tycker det är gulligt! sa Louis och blinkade mot henne. Jag såg hur hennes ansikte bara blev rödare och rödare.

- Men tjejer nu kan ni väll ta och berätta varför ni är så glada? sa jag och log mot dem.

- Ehm... asso… ehm… ja. Vi sökte till en skola i London för ett tag sen men vi trodde typ aldrig att vi skulle komma in för det var jättemånga som sökte dit. sa Vera och tittade upp på oss.

- Va kul! Grattis! utbrast Liam och gick fram och kramade om dem. Vi andra ställde oss också upp och gav dem var sin kram. Efter att vi hade kramat om dem så kollade Vera klockan på sin mobil.

- Jävla skit! skrek hon och rusade mot en dörr som jag antar var dörren till hennes rum. Alla tittade förvånat efter henne och någon minut senare rusade hon ut ur sitt rum i ett par korta blåa shorts som det stod en fyra på och en stor svart tröja och i handen hade hon ett par röd-blåa gumpaskor. Hon rusade fram till en blå väska som stod på golvet och började rota i den, hon slängde ner skorna i väskan och rusade åter igen mot sitt rum. Fem sekunder senare så var hon tillbaka igen och nu höll hon en boll i sin högra hand. Hon tog väskan och sprang ut i hallen, drog på sig sina skor och var sedan ute genom dörren.

- Ehm… oj! Vad var det som hände? sa Louis och kollade förvirrat på Sofie och Erica.

- Ehh… jag har ingen aning men jag skulle gissa att hon har träning eftersom hon tog sina träningsgrejer och hon är säkert sen. sa Erica och skrattade till lite.

- Okej… sa Lou men han såg fortfarande lika förvirrad ut.

- Hon spelar handboll. förklarade Sofie.

- Jaha okej. sa han och log.

- Du Erica har inte du också träning idag? sa Sofie sen och kollade mot henne.

- Ehh… nää. Vi är lediga idag. sa hon och log stort. Nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att fråga:

- Spelar du också handboll?

- Nää… det e ju as tråkigt! Jag fattar inte hur Vera kan tycka det är kul! sa hon och himlade med ögonen.

- Erica spelar hockey. klargjorde Sofie och alla fem tittade förvånat på tjejerna som fortfarande stod kvar mitt på golvet.

- Haha ni skulle se era miner. skrattade Erica och Sofie skrattade hon också.

- Sorry, men det hade jag aldrig kunnat gissa. sa Zayn förvånat. Sofie och Erica hade slutat skratta nu och Sofie sa:

- Asso killar ni får inte tro att jag inte vill ha er här eller nått men har inte ni en massa viktiga saker att göra?

- Nää. Vi e lediga i tre dar nu. sa jag och log stort mot dem. Fast vi borde kanske ringa Paul och tala om vart vi är.

- Ja, det är nog en bra ide. sa Liam och tog upp sin Iphone och gick iväg.

Veras perspektiv:

Efter träningen så satt jag med mina kompisar i omklädningsrummet och snackade när jag kände hur min mobil vibrerade. När jag tog upp den så såg jag att jag fått ett sms från Sofie.

”Vera din idiot hur kan du dra på träning när ONE DIRECTION är hemma hos OSS!!! Skynda dig hem!” stod det och jag var snabbt på fötter. Träningen hade varit riktigt tuff och jag hade helt glömt bort vilka som var hos oss.

- Jag måste dra! sa jag snabbt till mina lagkamrater och tog min väska och rusade mot bilen.

30 min senare

När jag svängde in på uppfarten så blev jag helt chockad nä jag fick se ett 30-tal tjejer stå och banka på fönster och dörrar.

”Va i helvete?!” tänkte jag.

När jag klev ur bilen och stängde dörren så vände sig några tjejer om och kom rusande mot mig.

”Vem är du??” ”Bor du här?” ”Är killarna där inne?” var frågor som tjejerna skrek till mig och jag kände hur jag började få lite klaustrofobi när tjejerna samlades runt mig. Jag bara stod där och viste inte vad jag skulle göra när jag hörde en välbekant röst skrika:

- Tjejer, ta det lite lugnt! Ge henne lite rum att andas!

- LOUIS!! skrek alla tjejerna och rusade mot honom. Eftersom alla tjejer sprungit mot Louis så var dörren helt tom. Så jag tog tag i min väska och rusade mot den, när jag sprang förbi alla tjejerna så såg jag till min stora förvåning att Louis inte var där. Mer han jag inte tänka innan någon tog tag i min väska och drog i den.

Ericas perspektiv:

- Ahh… NEJ! VA GÖR DU?! hörde jag Vera panikslaget skrika utifrån.

- Va är det som händer? sa Sofie oroligt och vi båda gick fram till fönstret och drog undan gardinerna lite, vi hade dragit för alla fönster när tjejerna kommit hit. När jag tittade ut genom fönstret så såg jag bara en massa tjejer stå i en klump kring någon som låg på marken. Jag hörde hur alla skrek åt tjejen som låg på marken men jag kunde varken höra vad de skrek eller se vem det var som låg där.

- Åh, herregud! Va gör dem? Varför ligger Vera på marken?! skrek Sofie plötsligt och då såg jag det också. Det var Vera som låg där på marken.

- Varför skriker du för? sa Harry som tillsammans med de andra killarna kom in i rummet.

- För att Vera ligger på marken bland era fans! sa Sofie hysteriskt.

- Va?! Varför det? sa Louis och tittade förskräckt på oss.

- Vi måste göra något! sa jag och jag började verkligen få panik nu.

- Åh herregud! sa Louis när han tittade ut genom fönstret. Direkt efter så vände han på klacken och började gå mot dörren. Kom igen killar! ropade han. Alla följde efter honom även jag och Sofie. När vi alla kommit ut genom dörren så röt Louis:

- VA FAN HÅLLER NI PÅ MED?!?! Låt henne vara! Alla tjejerna tittade förvånat upp och kom rusande mot oss. Jag och Sofie stod lite på sidan av killarna så när alla tjejerna hade omringat dem så rusade vi fram till Vera som låg helt stilla på marken. Vi slängde oss ner bredvid henne och jag såg att hon hade rivsår och märken efter slag i ansiktet, på halsen och på armarna.

- Va fan har ni gjort?! skrek Sofie och jag hörde hur förbannad hon var. Jag viste inte vad jag skulle göra. Jag skakade lite på henne men hon vaknade inte och jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Sofie tittade på mig och jag såg att även hon hade tårar i ögonen.

- Va har dem gjort med henne? viskade hon tyst till mig samtidigt som tårarna började rinna längs hennes kinder.

- Jag vet inte. viskade jag tillbaka och tittade förvånat upp när en bil svängde in på uppfarten. Till min glädje så var det våra föräldrar som klev ur bilen. När de såg mig och Sofie sittandes på marken med Vera liggandes mellan oss så var de väldigt snabba fram till oss.

- Vad är det som har hänt? sa Veras mamma oroligt samtidigt som hon satte sig ner bredvid oss.

- Vilka är det där? undrade min pappa och pekade mot alla tjejerna som stod runt One Direction. Jag hade helt glömt bort dem!

- Carina, vi vet inte vad som har hänt och pappa det där orkar jag inte förklara vilka det är. sa jag tyst.

- Okej gumman men vi kanske borde försöka få in Vera i huset och hjälpa de där killarna som står band alla dem där tjejerna. sa mamma och nickade mot killarna som stod vid dörren.

- Ja, det borde vi nog. sa jag och log mot henne.

- Köksdörren är öppen så vi kan ta in Vera den vägen. sa Sofie sen.

Och jag blir så himla glad av era kommentarer! Det blir så mycket roligare att skriva när ni kommenterar vad ni tycker :D

Glöm inte att gilla bloggen på facebook! Klicka "HÄR"

Tidigare:

Naills perspektiv:

- Ehh… vem ska gäöra det då? sa Liam och kollade på mig.

- Ehm… jag kan väll göra det. sa jag lite osäkert.
- Okej, bra. sa Sofie och log stort. Jag log tillbaka och tog upp min madrass och kudde och följde efter Sofie.

Ericas perspektiv:

När jag slog upp ögonen så kände jag mig som en zombie. Jag reste mig ur sängen för att gå till badrummet men innan jag han fram till dörren snubblade jag på något och föll.

Nialls perspektiv:

Jag vaknade av att någonting föll över mig och något hårt träffade min bröstkorg. När jag slog upp ögonen såg jag att hon som legat i sängen i går kväll när jag kom in i rummet låg med huvudet på min bröstkorg. Hon tittade förvånat upp och såg mig i ögonen och gapade av förvåning. Jag kunde inte låta bli att skratta åt henne för hon var så söt med sitt blonda hår stående åt alla håll och maskara under ögonen.

- Go morgon. sa jag och log mot henne. Erica var det du hette va?

Hon nickade och stirrade fortfarand på mig.

- Men herregud. Drömmer jag? sa hon och jag bara skrattade åt henne.

- Nej det gör du inte! skrattade jag.

Ericas perspektiv:

Jag kunde inte tro vad det var jag såg. Var det verkligen Niall Horan som låg och sov, ja inte nu längre men tidigare, på MITT golv.

- Men… men va gör DU HÄR? sa jag chockat och tittade med stora ögon på Niall.

- Ehm… ja sa han och började berätta om att de fått soppatorsk i bilen och att de inte visste skulle ta vägen i natt för de kunde inte ringa Paaul eftersom han redan åkt iväg och sen om hur Sofie sagt att de kunde sova här.

- Och ja nu liggger jag här. sa han och log sitt underbara leende. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka. Efter kanske två minuter så tittade jag upp i spegeln som hängde bakom Nialls huvud och blev helt förskräckt. Mitt hår stod åt alla håll och jag var helt svart under ögonen. Den synen fick mig att vakna till liv. Jag reste mig snabbt och satte händerna framför mitt ansikte.

- Gud jag ser ju ut som en panda! sa jag och rusade mot dörren. Påväg mot badrummet tog jag bort händerna från mitt ansikte och i samma sekund så krockade jag med någon och ramlade baklänges. Jag förutsatte att det var Vera eftersom Sofia knappast hade gott upp.

- Vera se dig för din klantskalle! sa jag och kollade upp. Till min förvåning så var det inte Vera utan det var Liam från One Direction jag krockat med. Jag hade inte tängt på att om Niall var här så var förmodligen resten av killarna också det.

- Oj gud förlåt! sa han och jag viste inte vad jag skulle säga.

- Ehumm… var det ända jag fick fram. Han sträckte ut sin hand och jag tog den. Liam drog upp mig på fötter igen och samtidgt insåg jag hur jag såg ut och öppnade närmaste dörr och klev in och stängde den.

Jag tittade mig omkring och såg att jag klivit in i Veras rum. Jag kollade mot sängen där Vera fortfarande låg och sov. Jag kunde inte förstå hur hon kunde sova när One Direction var i huset.

Veras perspektiv:

Jag vaknade av att någon hoppade i min säng. När jag slog upp ögonen så såg jag att det var Erica. Jag log lite för mig själv när jag såg att hon hade mascaran utsmetad under ögonen och att hennes hår stod åt alla håll. Sen insåg jag att hon hade väckt mig och jag sneglade på klockan och såg att den bara var nio.

- Erica! Va fan! Det är sommarlov! Varför väcker du mig NU? skrek jag surt.

- Vera du MÅSTE gå upp NU! sa hon och log stort mot mig.

- Nej jag vill inte! sa jag och vände mig om i sängen. Då tog hon upp en kudde från min säng och slog den i huvudet på mig ett par gånger.

- Nä Erica nu jävlar! skrek jag och for upp ur sängen och rusade efter henne eftersom hon sprungit ut ur rummet. Nu jävlar ska… skrek jag men avbröt mig tvärt när jag rusade in i köket och såg Louis Tomlinson stå och stirra på mig.

Tidigare:
- Erica! Va fan! Det är sommarlov! Varför väcker du mig NU? skrek jag surt.

- Vera du MÅSTE gå upp NU! sa hon och log stort mot mig.

- Nej jag vill inte! sa jag och vände mig om i sängen. Då tog hon upp en kudde från min säng och slog den i huvudet på mig ett par gånger.

- Nä Erica nu jävlar! skrek jag och for upp ur sängen och rusade efter henne eftersom hon sprungit ut ur rummet. Nu jävlar ska… skrek jag men avbröt mig tvärt när jag rusade in i köket och såg Louis Tomlinson stå och stirra på mig.

Louis perspektiv:

- Nä Erica nu jävlar! hörde jag någon skrika. Jag stod i köket och hade precis druckit ett glas vatten när jag vände mig om såg jag en tjej med blont hår springa förbi.

- Nu jävlar ska… hördes samma röst som förra gången skrika. Precis när hon kommer ut ur dörröppningen där den blonda precis kommit ut ur så tvärstannar hon och stirrar på mig. Jag antar att de båda tjejerna som jag precis såg är Erica och Vera som Sofie pratade om igår.

- Herregud! sa hon och riktade blicken ner på sina fötter. Jag såg då hur hon rodnade.

- Hej. sa jag och tog ett steg närmare henne. Är du Veronica eller Erica? Hon tittade upp på mig med en förvånad blick och svarade:

- Veronica. och inte för att vara negativ eller något men hur vet du det?

- Sofie berättade för mig och killarna att hon bodde här med sina bästa vänner Erica och Vera så jag antog att du och hon den där blonda tjejen var dem. sa jag och log mot henne. ”Hon är verkligen söt när hon rodnar” tänkte jag.

- Ehm… okej…  sa hon och blev ännu mer röd om kinderna.

- Jag måste bara fråga: Varför skrek du sådär på hon den där blonda? sa jag och tittade henne i ögonen.

- Erica? Ja… hon hoppade i min sägn för att väcka mig och sen så slog hon en kudde i huvudet på mig. sa hon och skrattade till lite.

- Haha snäll kompis du har. skrattade jag.

- Haha visst e hon underbar. skrattade hon och jag kunde inte låta bli att le lite extra för hennes skratt var så gulligt.

- Ska vi gå in till de andra killarna? sa jag och nickade mot vardagsrummet.  hennes ögon blev stora som pingisbollar.

- VA?! E de andra också här? sa hon och tappade hakan.

- Ehm… ja? va trodde du? att jag var helt själv här? sa jag lite ironiskt.

- Ehm… jag tänkte inte så långt. sa hon och rodnade igen. ”Gud va söt hon är när hon rodnar” tänkte jag igen.

- Kom då så presenterar jag dig för killarna. sa jag och tog hennes hand och drog henne mot vardagsrummet.

Veras perspektiv:

”Oh my god! Händer det här verkligen? Louis Tomlinson håller i min hand!” tänkte jag och jag kände hur jag ville skrika högt av lycka men som tur var gjorde jag inte det.

- Killar, det här är Vera. sa Louis och gjorde en gest mot mig. Jag såg hur alla fyra killarna vände på huvudet och kollade på mig och jag kände hur jag rodnade. Jag slog ner blicken i golvet och kollade på mina fötter. I det ögonblicket insåg jag hur jag såg ut. Jag hade bara en alldeles förstor tröja som tillhörde min pappa men som jag tagit med mig när vi flyttat. Och värst av allt jag hade inga byxor på mig! Jag brukade aldrig sova med byxor för jag tyckte att det blev för varmt.

- Hej! sa Harry glatt och reste sig ur soffan för att hälsa, jag slet i samma ögonblick åt mig min hand och sprang mot det närmast liggande rummet, som råkade vara Ericas.

- Sa jag nått fel? hörde jag Harry säga och jag slet upp dörren och rusade in i rummet.

- Nej men oj! vad e det med dej? sa Erica förskräckt när jag smällde igen dörren.

- Vet du hur pinsamt det där va eller? sa jag panikslaget.

- Vad då? Vad har du gjort nu? sa hon och höjde ena ögonbrynet.

- Jag stod alldeles nyss framför de 5 snyggaste killarna på denna jord och var av en av dem höll i min hand och jag stod där utan byxor! Jag stod och pratade med Louis Tomlinson utan byxor fattar du hur pinsamt det var eller. halvskrek jag

- Vänta liten nu! Stopp. Stopp! För det första: Höll Louis dig i handen? och för det andra: Varför hade du inga byxor?

- Ja LOUIS TOMLINSON höll MIG i handen och jag har fortfarande pappas tröja på mig eftersom jag inte bytte om innan jag började jaga dig.

- Haha Vera din klantskalle! skrattade hon högt.

Samtidigt knackade någon på dörren. Jag gav ifrån mig ett litet pip och hoppade ner i Ericas säng och drog täcket över benen. Erica gav mig en retsam blick och sa:

- Kom in det är öppet.

- Vera jag ville bara kolla så att du var okej. sa Louis som stack in sitt huvud genom dörren.

- Ja, jag är okej. sa jag och tittade på mina händer som jag hade i knät och kände hur mina kinder hetteade till.

- Vera ska jag hämta ett par byxor till dig kanske? sa Erica tyst men tillräckligt högt för att Louis skulle höra. Jag gav henne en sur blick och nickade.

- Jaha. sa Louis och blinkade med ena ögat mot mig. Så det var bara det allt det där handlade om? Jag nickade samtidigt som Erica kom tillbaka med ett par jeans och ett linne.

- Du ska nog gå nu. sa hon till Louis och log mot honom.

- Aww. sa han och gjorde en ledsen min, men sen så skrattade han och stängde dörren.

- Tack för att du väckte mig! sa jag och log mot Erica.

- Haha jag tänkte att du skulle bli glad om du fick se vilka som var här. sa hon och blinkade mot mig.

Vi båda bytte om och jag lånade lite av Ericas smink och sen så gick vi ut till killarna igen.

När vi kom ut så såg vi att Louis, Harry, Zayn och Liam hade lyckats tränga ner sig i våran lilla soffa, Naill satt på en av madrasserna som låg på golvet.

- Hej tjejer! sa Harry glatt.

- Hej Hej! sa vi båda samtidigt och tittade på varandra och log.

- Har ni sett Sofie? undrade Erica sen.

- Nej jag har inte sett henne sen imorse. sa Liam och log.

- Okej då sover hon väll fortfarande! sa jag och kollade på Erica och jag visste att vi tänkte samma sak. Hon nickade mot mig och vi rusade iväg.

____________________________________________________________________________________________

Kapitel 4!
Komentera vad ni tycker!
Glöm inte att gilla bloggen på facebook "HÄR"

¨

Jag vaknade av att dörrklockan ringde och jag gissade att varken Erica eller Vera hade hört den för deras rum låg längst bort från dörren. Jag tog trött upp min mobil och kollade kolckan, 04:47 visade den.

- Vem kommer hit så här dags? sa jag tyst för mig själv och tog på mig min morgonrock och gick mot dörren.

- Ja?? sa jag trött när jag öppnade dörren. Oh herregud! halvskrek jag och backade in i hallen.

Harrys perspektiv:

Tjejen stirrade på oss med ögon stora som tennisbollar och jag gissade att hon var ett fan.

- Haha hej på dig också. skrattade jag.

- Det…det…det här är inte möjligt! stammade hon. Jag drömmer eller hur?

- Nej, faktiskt inte. sa Louis och log mot henne.

- Men…men… varför är NI här? Just här? I mitt hus? Det är ju helt sjukt!

Jag log mot henne och sa:

- Hehe jo det är det eftersom vi står här och som svar på de andra frågorna så har vi soppatorsk och vi undrar om det finns någon bensinmack här i märheten.

- Du det är nog rätt kört då för närmaste mack ligger typ 3 mil åt det hållet. sa hon när hon lungnat ner sig lite och pekade ut längs vägen. Föresten heter jag Sofie. la hon till och sträckte fram handen.

- Harry Styles. sa jag och tog hennes hand.

- Haha och det tror du att jag inte vet eller? skrattade hon.

”Oh gud vilket skratt!” tänkte jag och log för log själv. ”Och hon är väldigt söt också.”

- Harry!

Jag väcktes ur mina tankar av Louis som gett mig en knuff i sidan. Först nu inser jag att jag stått och stirrat som en galning på Sofie och jag vände snabbt ner blicken på mina skor och jag kände hor mina kinder blev röda.

Liams perspektiv:

- Så killar vart ska vi ta vägen i natt då? Vi kan ju knappast sova alla fem i bilen. sa jag och kollade på killarna.

- Vi kan ju inte ringa Paul för han har ju redan åkt. sa Niall och kollade på mig.

I ögonvrån såg jag hur Sofie i stort sätt stod och hoppade av iver.

- Jag vet! Jag vet! sa hon samtidigt som hon började studsa ännu mer. Ni kan ju sova här!

- Ähm… jag vet inte om det e en så bra idé. sa jag.

- Men kom igen Liam va ska vi annars ta vägen? sa Harry och ställde sig brevid Sofie.

- Okej. sa jag och kollade på Harry som sken upp.

- En av er kan sova på soffan och resten på madrasser men vi har bara tre så två av er måste dela. sa hon och log.

- Jag delar med Harry!! skrek Louis och hoppade på honom.

Sofies perspektiv:

- Louis tyst! sa jag till honom och Harry la sin hand över hans mun. Du väcker tjejerna.

Alla killarna stirrade på mig.

- Vilka tjejer? sa Niall och höjde ögonbrynen.

- Jag bor här med mina två bästa kompisar Erica och Vera sa jag inte det? sa jag och log stort.

- Nej det sa du inte och heter hon Vera? sa Zayn som hitils inte sagt ett ljud.

- Nej hon heter igentligen Veronica men alla säger Vera. sa jag och jag kunde verkligen inte sluta le.

- Killar, här ta en madrass. sa jag och öppnade skåpet som madrasserna låg i. Alla tog en madrass unom Zayn och Harry så jag antog att Zayn skulle sova på soffan.

Jag vände mig om och tog fram sängkäder till alla killarna och kastade en kudda på var och en.

- Okej killar, två madarsser får plats i vardagsrummet så en av er måste sova i Ericas rum för det är störst. sa jag och kollade på dem.

Naills perspektiv:

- Ehh… vem ska gäöra det då? sa Liam och kollade på mig.

- Ehm… jag kan väll göra det. sa jag lite osäkert.

- Okej, bra. sa Sofie och log stort. Jag log tillbaka och tog upp min madrass och kudde och följde efter Sofie.

Veras Perspektiv:
- Erica kom nån gång då! Du har ju nycklarna! skrek Sofie som stod med mig vid dörren till våran enplansvilla.
- Jag kommer! ropade hon tillbaka men rösten skar sig.
- Asso Erica var du verkligen tvungen att skrika så mycket ikväll? Du kommer ju inte kunna prata imorgon. sa jag sarkastiskt till henne när hon stoppade in nyckeln i låste.
- Som om inte du gjorde det då. sa hon och log mot mig.
Väl inne i hallen sparkade jag av mig mina svarta convers och satte mig ner på stolen som stod i hallen och tittade trött på Sofie som hoppade omkring i hallen.
- Asso Sofie hur orkar du? Jag är helt slut! sa jag med en suck.
- Jag är bara så glad! Vera vi var precis och såg One Direction! Hur kan men inte vara glad då? sa hon glatt och log stort mot mig.
- Jag sa aldrig att jag inte var glad! påpekade jag. Men Sofie klockan är ju för fan 4! Och du föresten vart tog Erica vägen?
Vi båda tittade oss omkring och Sofie gick in i vårt lilla kök och kollade.
- Hon är inte här. sa hon och kollade på mig.
Jag reste mig upp och började gå mot dörrren som lädde till Ericas rum.
Dörren stod på glänt. Jag öppnade den lite till och tittade in. Där inne fick jag se Erica liggandes på mage i sin säng fortfarande iklädd de kläderna hon haft på konserten, sina blåa favoritjeans och ett linne med en smiles på. Jag flinade lite åt henne och stängde dörren. 


Sofies perspektiv:
När Vera hade gått för att kolla vart Erica tagit vägen gick jag mot badrummet för att tvätts bort mitt smink och borsta tänderna.
När jag var klar så gick jag ut ur badrummet och möttes av en mycket trött Vera.
- Hon sover. sa hon bara och jag förstod att Erica måste ha varit lika trött som Vera.
- Okej, go natt. sa jag och gav henne en lätt kram och gick sedan mot mitt rum.
Jag stängde dörren bakom mig och klev över några högar med kläder som låg på golvet. Jag bytte snabbt om till min rosa pyjamas med cupcakes på och la mig i sängen. Jag hörde hur Vera gjorde sig klar och gick in till sig.
”Gud vilken härlig kväll det va!” tänkte jag och log lite för mig själv. ”Mitt liv är bara så himla perfect. Jag bor i en villa med mina två bästa kompisar och vi har just varit på en konsert med One Direction! Kan livet bli bättre?” tänkte jag innan jag slöt ögonen och somnade.