Kap 16. The Letter
Tidigare:
- SKRYTMÅNS!!! skrek Erica och slängde socker i hennes ansikte.
- Erica!!! Nu ska du få! skrek Vera och slängde iväg hela smörpaketet. Som av ett miakel träffade Erica mitt i ansiktet så det rumsvarma smöret gjorde hennes redan helkladdiga ansikte ännu kladdigere.
- Det e inte skryt det e ren fakta! sa Vera surt innan hon vände på klacken och lämnade köket.
"Varför är jag så sur?" tänkte jag samtidigt som jag irrtiterat smällde igen dörren till mitt rum. Erica hade ju bara skojat plus att det där inte var något att bli sur över.
- Men jag är ju lite skum... mumlade jag för mig själv. Jag kände att jag fortfarande var riktigt arg av någon anledning så det kändes bäst att stanna kvar på rummet och för att fördriva tiden bestämde jag mig för att packa upp mina grejer lite.
När jag öppnade den första kartongen så såg jag en tjock bunt med papper som låg högst upp. När jag tog upp det så såg jag att det var fanbrevet som jag och tjejerna skrivit till One Direction för några månader sen. "Vi älskar er Harry, Louis, Niall, Zayn och Liam!" stod det på framsidan med stora bokstäver i Ericas handstil. Jag kände mig bara tvungen och läsa det. Så jag satte mig på sängen och slog upp häftet. När jag kom fram till sidan där jag skrivigt till Louis så kände jag hur det knöt sig lite i magen på mig och jag la snabbt brevet åt sidan och begravde ansiktet i mina händer.
- Vera, mår du bra? frågade Louis oroligt samtidigt som han satte sig ner bredvid mig på sängen. Jag hoppade till av förskräckelse eftersom jag inte hört att han kommit in i rummet.
- Ja! Det är toppen! svarade jag snabbt och torkade genast bort tårarna som rann likt floder ner för mina kinder.
- Det verkar inte så... sa han och tittade fortfarande på mig med oro i blicken.
- Nej, jag lovar. Det är bara bra. sa jag och log så gott jag kunde.
- Okej... sa han men jag såg tydligt att han inte trodde mig.
Men du vad e det här? sa han sen och tog upp brevet som låg på sängen. Jag hade inte stängt det så sidan där det stod "Thank you Louis" på men stora spretiga bokstäver tillsammans med en bild på honom.
- umm... ett fanbrev till er som vi skrev för ett tag sen... mumlade jag samtidigt som jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna. Jag såg att Louis hade börjat läsa det och när han tittade upp på mig så såg jag att han hade tårar i ögonen.
- Är det här sant Vera? sa han oroligare nu än tidigare smtidigt som han satte sig ner på sängen igen.
- Ja, det är det! Vart ända ord! Du räddade mig när till och med Sofie, och Erica, inte kunde stoppa mig...
- Men... men... Vera... varför?
- Jag orkar inte berätta nu. När jag hittade brevet kom allting tillbaka och alla känslor och tankar. sa jag och det kändes som om brevet rivigt upp hålet i mitt hjärta som tagit så lång tid att laga. Jag tror jag måste ut och ta lite luft en stund... mumlade jag sen och reste mig upp snabbt. Innan Lou hann säga nått så var jag redan ute ur rummet och rusade mot ytterdörren med tårar rinnandes ner för mina kinder.
Sofies perspektiv:
- Vad hände? frågade jag Louis när han kom tillbaka ut från Veras rum. Oron hade börjat stiga i mig när Vera ruasat ut genom dörren.
- Vad e det där? frågade Harry nyfiket och pekade på det tjocka pappers-häftet Lou höll i sin hand.
- Sofie, Vera blev ledsen när hon hittade det här och behövde luft... sa han och slängde häftet på bordet. Då såg jag vad det var. Bokstäverna på framsidan fick mig att inse varför Vera sprungit. Panikslaget tittade jag på Erica men insåg att hon inte skulle förstå. Trotts att vi alla tre var bästa vänner så hade Vera bara berättat för mig om sina tankar.
- Vi måste hitta henne! utbrast jag och de andra tittade fövånat på mig. Om vi inte stoppar henne kommer vi kanske aldrig se henne igen!
- VA?! Ericas ögon fylldes av panik precis som killarnas.
- JA! Kom igen!! utbrast jag och skräcken spred sig som en stöt genom hela kroppen.
Harrys perspektiv:
Vi rusade ut på gatan alla sju. Gatan delade sig precis utanför huset så Vera kunde ha sprungit vart som helst. Vi bestände oss snabbt för att dela på oss. Jag och Sofie började springa längs en av gatorna. Efter att vi sprungit runt en stud så behövde vi båda stanna för att hämta andan och när vi stannade så brast det för Sofie och hon började gråta.
- Sofie! Gråt inte! Jag lovar att vi kommer hitta henne! Vad e det värsta hon kan göra? viskade jag i hennes öra samtidigt som jag kramade om henne hårt.
- Men tänk om vi inte hittar henne?! Hon kan hitta på vad som helst det lovar jag! Om vi inte hittar henne snart så är hon... så är hon... grät Sofie i min famn
- Sofie. Allt kommer bli bra. Jag lovar!
- Hur kan du lova det!? skrek hon ursinnigt och tröck mig ifrån sig. Hittar vi henne inte snart är hon DÖD! Fattar du Harry D-Ö-D!
Oh! haha! Vilket slut ;)
Hann inte göra ett collage tänkte ni ville ha kapitlet ikväll ;)
Och sen en liten grej: Jag vill be om ursäckt för att jag ofta använder svordomar i min novell men jag är uppvuxen som "hårdrockare" har bara varit den jag är idag i runt 3 månader... så ni får ursäckta det men jag ska försöka använda lit mindre svordomar... men jag svär ganska mycket själv (vilket jag inte är stolt över men, men man kan inte bli en HELT annan person) så det skulle ändra mig själv ganska mycket om jag slutade svära xP hoppas ni förstår ;)<3
Sandra kan nog lista ut vad det var som stod i brevet ;/ ni andra får vänta och se ;) <3
Ps. Kommentera vad ni tycker! ;)<33
Kommentarer
Postat av: Frida
Jätte bra!! :D <3
Postat av: Sandra - Texas
HOLY PIP SARA! AS BRAAAA! A-S B-R-A-A-A-A! x) <33333
Trackback
