Kap 17. Please just listen
Tidigare:
Haha uch fy fan va dåligt slut men aja...
- Sofie. Allt kommer bli bra. Jag lovar!
- Hur kan du lova det!? skrek hon ursinnigt och tröck mig ifrån sig. Hittar vi henne inte snart är hon DÖD! Fattar du Harry D-Ö-D!
Louis perspektiv:
Jag sprang längs vägen och sökte med blicken efter Veras blå-vitrandiga skepnad. Jag var rädd. Rädd för att Vera skulle göra det som hon skrivigt att jag stoppat henne från tidigare. Orden hon skrivigt i fanbrevet rullade fortfarande på min näthinna. "Louis. Första gången jag såg dig så visste jag att du var speciell. Du muntrar alltid upp mig, oavsätt hur ledsen och krossad jag är. Mina tjejer kan bara säga ditt namn när jag är ledsen och rädd och då kan jag le igen och till och med skratta ibland. Du har stoppat mig från att ta livet av mig flera gånger. Jag har varit sekunder från att dö men tankarna på dig har alltid stoppat mig från att göra det. Inte änns Sofie (en av mina bästa vänner) har kunnat stoppa mig. Jag vill att du ska veta hur mycket du betyder för mig och att du och killarna gör varje dag värd att kämpa för. Utan dig hade jag inte varit kvar i livet längre..."
Jag sprang fortfarande men var snart tvungen att stanna för att hämta luft. Då såg jag henne. Mitt på vägen satt hon ihopkurad med benen uppdragna mot hakan.
- VERA! skrek jag och rusade fram till henne. Hon svarade inte utan satt bara där och skakade. Vera! Kom! Du kommer bli påkörd om du sitter här! sa jag sen och försökte få henne att ställa sig upp, men hon satt demostrativt kvar på marken.
- Det är det som är meningen! viskade hon tyst, så tyst att jag knappt hörde henne.
- Nej, Vera! Du får inte! Jag låter dig inte göra det!
- Varför?! snäste hon åt mig. Hon kommer ändå aldrig tillbaka. Det finns ingen anledning att leva längre. Allt har varit ett helvete sen hon försvann. Ingen tycker änns om mig längre.
- Vera! Säg inte så! Du har ju mig, Sofie, Erica och killarna. Vi finns här för dig.
- Nej! Ni kommer snart att göra som alla andra, inse att ni kan få så mycket bättre än vad jag är, och lämna mig ensam. Jag tittade förvånat på henne där hon satt på marken.
- Va?! Nej! Det skulle vi aldrig göra! utbrast jag och jag kände mig riktigt sårad att hon trodde nått sånt om oss. Och Vera! Erica och Sofie finns alltid här för dig och det vet du!
- Nej... dem skulle inte bry sig om jag dog! Dem skulle bara få det bättre utan mig!
- Men herregud! Vera hör du själv vad det är du säger?! Det låter inte riktigt klokt. I samma sekund så ringde min mobil. Jag kollade lite snabbt på den och såg att det var Harry.
- Ja...
- Lou! Snälla säg att du har hittat henne! Sofie är helt förstörd.
- Vänta! Harry kan du säga det där en gång till?! sa jag snabbt och tröck på högtalaren.
- Lou, alvarligt! Du måste ha hittat henne! Jag har redan pratat med de andra och ingen av dem har sett henne... och både Erica och Sofie är helt förstörda av oro!
- Vera! Där hör du! Dem bryr sig visst! Du kan inte göra så här mot varken dem eller mig! Vi bryr oss verkligen! Snälla Vera lyssna på mig. sa jag och lyfte upp hennes ansikte så att jag tittade rakt in i hennes grönblå och rödgråtna ögon.
- Vänta! Lou! Pratar du med henne?! Så du har hittat henne? Mår hon bra? Jag hade fortfarande Harry på högtalartelefon.
- Ja, hon sitter här bredvid mig. Hon mår bra. svarade jag snabbt innan jag tröck bort honom. Vera kom nu så går vi tillbaka. sa jag sen och drog upp henne på benen igen. Den här gången så följde hon med.
- Okej...
- Vera, du får aldrig göra något sånt här igen! Lova mig det okej?! sa jag när vi kommit upp på trotoaren och jag drog in henne i en kram.
- Tack Lou. Men allt känns bara så hopplöst just nu! viskade hon samtidigt som jag kände hur hon började skaka och jag hörde hur hon grät.
- Vera allt kommer ordna sig! Jag kommer alltid finnas här för dig och det gör dem andra också. viskade jag i hennes öra. Tänk på allt positivt i stället! Du är här i London! Du ska gå på den skolan som jag vet att du har drömt om att gå på ända sen du var liten, och du har den mest underbara lägenheten som någon kan önska sig!
- Ja, du har rätt... men...
- NEJ! Inga men nu! Nu så går vi hem till er igen. sa jag bestämt och pussade henne på huvudet innan jag släppte henne och började gå.
Veras prespektiv:
"Det är nu eller aldrig! Kom igen nu Vera var inte en sån fegis!" tänkte jag argt för mig själv och tog ett djupt andetag.
- Du Lou vänta... "Nej! Vad har jag gjort! Aja nu måste jag säga det."
- Ja? sa han och vände sig mot mig där vi gick på trotoaren.
- Jag... jag bara... "säg det bara" Okej... Lou jag typ gillar dig. sa jag snabbt och slog ner blicken på mina skor och följde mina fötters rörelse.
- Jag gillar dig också... sa han lite tvekande.
- Nej, du förstår inte. Jag menar som mer än en vän... "fan! vad har jag gjort! nu e det kört!"
- Jo, Vera jag förstår. sa han och tog tag i min arm så att jag var tvungen att stanna. Och Vera jag gillar dig också.
Haha uch fy fan va dåligt slut men aja...
Kommentera! :)<33
Kommentarer
Postat av: Sabbe (Sam) Malik
JJJJJJJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄTTTTTTTTTTTTTTTTTTEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBBRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
KAP 18 IKVÄLL!!!!!!!!!!!!! :DDDD ♥
Postat av: Frida L
JAAA! Gud vad bra! Sjukt bra asså! :') Meeeer! <3
Postat av: Micha
Awesome!!!!!!!!
otroligt bra!!!! våga inte säga att något va dåligt med den här delen :D
Jag verkligen kände hur desperata dem var och hur oroliga dem var.
Jag kunde oxå känna hur Vera kände sig. hur ensamt och hopplöst allt kändes.
Man vill att folk ska bry sig. man vill veta att man betyder något för någon. Men ändå känns det som om ingen hör vad man säger och ingen förstår hur man känner. Det spelar ingen roll hur många man har runt sig man känner sig ändå lika ensam.
kram<3
Postat av: M
Jättebra!! Snälla skriv mer nu!! :D
Postat av: nathalie
fortsätt skriva! :)
Postat av: Josefin
det är en jätte bra novell, längtar med spänning tills nästa del kommer!
Trackback
