En novell om Louis, Harry, Niall, Zayn och Liam - One Direction

- Va skrattar dem åt igentligen? sa Harry roat och nickade mot Sofie och Vera som fortfarande låg på glovet och skrattade.

- Dem skrattde åt mig från början men om jag känner dem rätt så skrattar dem åt varandra nu... suckade Erica och himlade med ögonen. Det här verkade ha hänt förut.

.

Jag kunde verkligen inte sluta skratta. Jag och Vera var så skumma när det gällde humor. Vi kunde börja skratta åt allt och ingenting och sen fortsätta hur länge som helst.

- Vad. är. det. igentligen. vi. garvar. åt?! skrattade Vera och vi båda började då sakta skratta mindre och mindre. Tillslut så kom det ett "hehehumm" från Vera och hon slutade skratta helt. Men jag kunde inte låta bli att skratta lite åt hennes "hum". Det var alltid lika kul att höra.

Men jag fattade inte hur det här hade gått till. "Hur kan Vera och Louis vara tillsammans? Det går lite snabbt det här!" mina tankar slog bakotvloter. Det var något som inte känndes rätt, men samtidigt så var jag så glad för hennes skull. Det var hennes största önskan. Vi var trots allt fans som alla andra.

- Sofie?! Jag väcktes ur mina funderingar av Vera som knäppte med fingrarna framför mina ögon.

- Ehm... va?! sa jag och kände mig helt väck.

- Vad va det jag sa? Hon är helt borta! log Erica stolt.

- Haha Erica... lagom stolt. skrattade Vera och log busigt mot Erica.

- Ja! kanske det! sa Erica kaxigt och sträckte lite på sig och försökte se stor ut, vilket inte gick så bra.

- Tjejer! Har ni glömt oss? sa Lou och viftade hysteriskt med händerna mellan Erica och Vera.

- Ehh... va? nu var det Vera som var helt väck.

- Nej då. Men skulle vi kolla på de där filmerna eller? räddade Erica Vera. Vera var extremt duktig på att göra saker korkade.

- Ja! Det tycker jag också! Kom igen! sa Liam glatt och sträckte ut sina båda händer mot mig och Vera. Vi tog dem och han drog upp oss på fötter.

.

- Så vilken film ska vi se först? frågade Sofie som stod framför tven med filmerna i händerna.

- Ta 'The Grudge'! sa Vera och vi alla tittade förvånat på henne.

- Vad?! Så farligt kan det väll inte va! Jag e väll inte feg heller!  sa hon och försökte se oberörd ut, men det misslyckades hon totalt med. Skräcken lyste starkt i hennes ögon.

- Haha! Ja... visst... det säger vi... flinade Erica samtidigt som Sofie satte igång filmen.

Under filmens gång så märkte jag hur Vera tröck sig närmare och närmare mig. När filmen var slut så satt hon i mitt knä med ansiktet tryckt mot min axel. Hon såg helt vättskrämd ut.

.

- Sofie jag hatar dig verkligen... sa jag och jag hörde själv hur min röst skakade. Samtidigt kände jag hur Lou la din arm om mig och allt kändes genast mycket bättre. När jag vände på huvudet och tittade in i hans underbara ögon så var det inte bara glädje jag såg i dem, jag såg att han undrade något. Jag förstod att han snart skulle fråga men jag visste också att jag aldrig skulle klara av att berätta.

- Ehm... jag måste... ehm... på toa. sa jag och reste mig snabbt upp.

- Ehhh... jahapp... hörde jag Sofie säga när jag lämnade rummet, hon lät väldigt misstänksam och jag visste att hon kännde mig allt för bra för att gå på den lögnen. Jag styrde snabbt stegen mot mitt rum, och inte toan. Väl där inne så stängde jag snabbt dörren och slängde mig på sängen. Jag drog upp mobilen ur min bakficka "Om dem frågar kan du berätta? Snälla? Jag vet att han vill veta... men jag klarar inte av att förklara..." skrev jag i ett sms och skickade det till Sofie. Min laptop stod på skrivbordet så jag reste mig upp ur sängen och loggade in på Spotify, Facbook och Twitter. Jag insåg att jag inte hade varit inne på varken Twitter eller Faceboook på väldigt länge. Mina händelser var överfulla men jag orkade inte kolla vad det var så jag loggade ut från Facebook och jag skulle precis stänga ner Twitter också när jag såg jag en tweet som fick en rysning av obehag att sprida sig längs min ryggrad. När jag läste tweeten fick jag med änns enorma skuldkänslor. Om Sofie skulle få en massa skit för att jag var en idiot så skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv.

.

När Vera hade gått så kände jag hur min mobil vibrerade i fickan så jag tog upp den och såg Veras namn lysa på skärmen "Om dem frågar kan du berätta? Snälla? Jag vet att han vill veta... men jag klarar inte av att förklara..."stod det och jag förstod exakt vad hon menade.

- Jag måste faktiskt fråga: Varför stack Vera igentligen? frågade Louis och tittade undrandes på mig och Erica. Det var nästan lite läskigt att han frågat precis när jag fått messet från henne.

- Ehm... ja... det är en ganska jobbig historia... sa jag lite tvekande.

- Okej, men vi ska försöka förstå... svarade Liam och jag insåg att de alla verkligen ville veta.

- Ja... men okej... om vi ska ta det från början så var Vera bästa vän med en tjej som efter några år började mobba henne och då var den ända som brydde sig om henne en annan tjej, Rebecca tror jag hon hette om jag inte minns helt fel...

- Nej du minns rätt, hon hette Rebecca. sa Erica och log lite mot mig innan jag fortsatte.

- Men den här tjejen som mobbade Vera mobbade även Rebecca. Vera slutade hon mobba efter några år men Rebecca mobbade hon tills hon var 17, då Rebecca inte orkade längre och tog livet av sig. Men vad jag vet så dog hennes pappa precis innan också... och Vera var nära på att ta sitt liv ett antal gånger när hon blev mobbad men Rebecca stöttade henne och fick henne att stanna. Så varje gång hon blir påmind om Rebecca så vet jag att det gör så sjukt ont för Vera eftersom Rebecca har gjort och betytt så mycket för henne.

Killarna bara stirrade på mig. Dem såg helt chockade ut vilket kanske inte va så konstigt.

- Herregud! Men du hon sa något om att vi snart skulle sticka och lämna henne precis som alla andra och att ni två inte skulle bry er om hon försvann... lyckade Louis få fram efter ett tag och nickade mot mig och Erica.

- Det har jag ingen aning om vad hon fick det ifrån! Men hon säger mycket konstiga saker när hon är rädd. sa jag och funderade lite på varför hon sagt så. Hon hade sagt mycket konstigt av räddsla men aldrig något sånt här. Men mina funderingar avbröts av att Vera ropade på oss. Vi reste oss upp och gick med snabba steg mot hennes rum. När vi klev in i rummet så pekade Vera bara på dataskärmen och blicken hon gav mig kände jag igen, den var fylld av skuld och tårar och jag fick en känsla av att det här inte var nått bra.

.

- Jag är sååå ledsen Sofie! Det här är mitt fel! snyftade Vera ner i sina händer. Jag gick snabbt fram till henne och la handen på hennes axel.

- Vad som än har hänt Vera så är det inte ditt fel! Jag lovar! sa jag och hon tittade upp på mig samtidigt som hon skakade på huvudet och pekade än en gång på skärmen.

- Läs! Hade inte jag stuckit idag så hade aldrig det här hänt! Nu började jag bli riktigt orolig. Vad hade hänt? Jag hade igentligen ingen större lust att se vad Vera syftade på men nyfikenheten tog över och jag började läsa på skärmen. I den översta tweeten stod det: "Harry_Styles... your new gf?." och sen så var det en bild på Harry och mig när Harry stod och höll om mig tidigare idag. Med hjärtat i halsgropen skrollade jag ner på sidan och såg att flera stycken hade svarat med saker som: "Who the fuck is that?" och "How can Harry want her? She is so ugly!" men det fanns ännu värre saker som nästan fick min mage att vända sig ut och in. "Varför ska allt hända samtidigt? Vad har vi gjort för fel?"