En novell om Louis, Harry, Niall, Zayn och Liam - One Direction

Tidigare:

- Okej gumman men vi kanske borde försöka få in Vera i huset och hjälpa de där killarna som står band alla dem där tjejerna. sa mamma och nickade mot killarna som stod vid dörren.

- Ja, det borde vi nog. sa jag och log mot henne.

- Köksdörren är öppen så vi kan ta in Vera den vägen. sa Sofie sen.

Louis perspektiv:

2 timmar senare:

Jag förstod verkligen inte varför det gjorde så ont att se henne så här. Jag hade känt henne i mindre än 48 timmar. Det kanske var tanken på att hon låg där i den vita sjukhussängen och fortfarande inte hade vaknat och att allt det här var vårat fel som fick mig att vilja gråta. Eller så var det någonting annat…

Killarna och Veras föräldrar hade gått ut till väntrummet så nu var det bara jag, Sofie och Erica kvar hos Vera. Jag kunde se hur tårarna rann ner för Sofies kinder. Jag förstod inte hur det här kunde hända. ”Hur skulle någon av våra fans göra så att en helt oskyldig och normal tjej hamnar på sjukhus. Vad har Vera gjort mot dom för att förtjäna att ligga här?” tänkte jag och kände hur en tår rullade ner för min kind.

-Erica...! Sofie…! viskade Vera kraftlöst. Jag hoppade till lite när jag hörde hennes röst. Louis…? viskade hon när hon såg mig och hon lät väldigt förvånad. Jag hoppade till ännu en gång när hon sa mitt namn. Jag tittade upp på Sofie och Erica som satt och höll i varsin av Veras händer. Vera bara stirrade chockat på mig.

- Vad är det som har hänt? Varför ligger jag här? viskade hon.

- Jag vet inte så mycket mer än var du gör gumman. Det ända jag vet är att du blev slagen av deras fans. sa Erica tyst och jag såg hur hon nickade mot mig där jag stod i hörnet av rummet. Vera bara fortsatte att stirra på mig och jag började känna mig lite obekväm.

- Jag ska nog gå nu. sa jag och började gå mot dörren.

- Nej, Lou snälla gå inte! Förlåt. Det var inte … viskade Vera men hennes röst skar sig och när jag vände mig om så såg jag hur några tårar rann ner för hennes kinder. Hon flyttade lite på sina ben för att jag skulle sätta mig där vilket jag snabbt gjorde.

Veras perspektiv:

När Louis satt sig ner på sängen jag låg i så kände jag att jag var tvungen att fråga:

- Vad var det igentligen som hände? och den här gången så höll rösten.

- Ja Vera, ingen av oss vet riktigt vad som hände när du svimmade men vi kan berätta för dig vad som hände innan. sa Louis och försökte le mot mig men han misslyckades, det var inte hanns ”Louis-leende” han log, han log bara med munnen och inte alls med ögonen och jag förstod att han faktiskt var orolig för mig och att han var ledsen för det som hade hänt vilket gjorde mig lite glad inombords men jag försökte att inte visa det.

- Ehm… ja det var så att på något vis så hade någon paparazzi som hade tagit ett foto på oss i går morse när vi kom hem till er och den bilden tillsammans med eran adress har spridit sig över nätet och då var det några fans som hade tagit sig hem till er för att se oss. förklarade Louis lite skamset.

- Men varför gick jag ut för? Jag kan ju inte ha någon hjärna om jag bara gick ut till dem?! sa jag förvirrat och log lite.

- Du var inte inne hos oss när dem kom. Du var och tränade. sa Sofie och tittade sorgset på mig.

- Men va fan!? Varför var jag och träna!? Är jag helt dum i huvudet eller!? sa jag och kände mig som en stor idiot. Jag tittade på Louis och han såg ut att inte ha en aning om vad vag snackade om medans Erica och Sofie förstod precis.

- Du är rätt korkad faktiskt. sa Erica busigt och log skämtsamt mot mig. Jag bara lipade mot henne och vi alla tre brast ut i skratt. jag slängde en blick på Louis och såg att han satt och tittade konstigt på oss.

- Va e det? frågade jag när jag slutat skratta.

- Jag förstår bara inte vad det kan finnas att skratta åt när du ligger här. sa han och tittade lite surt bort.

- Men, Louis, det är väll bara bra att vi skrattar och även fast jag kanske ligger på sjukhus just nu så är jag ju inte allvarligt skadad. Eller hur? sa jag och tittade lite försiktigt på honom.

- Ja, det har du väll rätt i. sa han och log mot mig. Den här gången så var det det gamla vanliga ”Louis-leendet” som jag älskar han log.