En novell om Louis, Harry, Niall, Zayn och Liam - One Direction

Tidigare:

Men efter kanske två timmar så började Another World spelas på min mobil. Jag rodnade lite och tog upp den.

- Ja, hallå? svarade jag.

- God dag. Är det här möjligtvis Veronica Brawn? sa rösten i mobilen.

- Eh… ja det är jag. sa jag sen.

Harrys perspektiv:

- Åh! Herregud! Är det sant?! Tack, tack, tack så hemskt mycket! Ja, jag ser till att de får veta. nästan skrek Vera i telefonen. När hon lagt på så skrek hon av lycka:

- Erica! Sofie! Vi kom in!

- Vaaa?! Du skojar?! halvskrek Sofie och alla tre ställde sig upp och började skrika av lycka, den sortens skrik hade vi hört mycket den sista tiden. Dem hoppade runt i vardagsrummet och vi bara satt och tittade på dem. Plötsligt stannade Erica tvärt och tittade på oss och sen på Sofie och Vera som fortfarande hoppade runt av glädje.

- Vera, Sofie, sluta hoppa runt ni ser ut som idioter! sa hon snabbt och log.

- Haha oj! sa Vera och blev röd om kinderna.

- Asso Vera herregud. Du rodnar ju hela tiden! skrattade Sofie åt henne. Vera gav henne en ond blick och tittade sen ner på sina fötter.

- Jag kan inte hjälpa det... mumlade hon sen.

- Jag tycker det är gulligt! sa Louis och blinkade mot henne. Jag såg hur hennes ansikte bara blev rödare och rödare.

- Men tjejer nu kan ni väll ta och berätta varför ni är så glada? sa jag och log mot dem.

- Ehm... asso… ehm… ja. Vi sökte till en skola i London för ett tag sen men vi trodde typ aldrig att vi skulle komma in för det var jättemånga som sökte dit. sa Vera och tittade upp på oss.

- Va kul! Grattis! utbrast Liam och gick fram och kramade om dem. Vi andra ställde oss också upp och gav dem var sin kram. Efter att vi hade kramat om dem så kollade Vera klockan på sin mobil.

- Jävla skit! skrek hon och rusade mot en dörr som jag antar var dörren till hennes rum. Alla tittade förvånat efter henne och någon minut senare rusade hon ut ur sitt rum i ett par korta blåa shorts som det stod en fyra på och en stor svart tröja och i handen hade hon ett par röd-blåa gumpaskor. Hon rusade fram till en blå väska som stod på golvet och började rota i den, hon slängde ner skorna i väskan och rusade åter igen mot sitt rum. Fem sekunder senare så var hon tillbaka igen och nu höll hon en boll i sin högra hand. Hon tog väskan och sprang ut i hallen, drog på sig sina skor och var sedan ute genom dörren.

- Ehm… oj! Vad var det som hände? sa Louis och kollade förvirrat på Sofie och Erica.

- Ehh… jag har ingen aning men jag skulle gissa att hon har träning eftersom hon tog sina träningsgrejer och hon är säkert sen. sa Erica och skrattade till lite.

- Okej… sa Lou men han såg fortfarande lika förvirrad ut.

- Hon spelar handboll. förklarade Sofie.

- Jaha okej. sa han och log.

- Du Erica har inte du också träning idag? sa Sofie sen och kollade mot henne.

- Ehh… nää. Vi är lediga idag. sa hon och log stort. Nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att fråga:

- Spelar du också handboll?

- Nää… det e ju as tråkigt! Jag fattar inte hur Vera kan tycka det är kul! sa hon och himlade med ögonen.

- Erica spelar hockey. klargjorde Sofie och alla fem tittade förvånat på tjejerna som fortfarande stod kvar mitt på golvet.

- Haha ni skulle se era miner. skrattade Erica och Sofie skrattade hon också.

- Sorry, men det hade jag aldrig kunnat gissa. sa Zayn förvånat. Sofie och Erica hade slutat skratta nu och Sofie sa:

- Asso killar ni får inte tro att jag inte vill ha er här eller nått men har inte ni en massa viktiga saker att göra?

- Nää. Vi e lediga i tre dar nu. sa jag och log stort mot dem. Fast vi borde kanske ringa Paul och tala om vart vi är.

- Ja, det är nog en bra ide. sa Liam och tog upp sin Iphone och gick iväg.

 

Veras perspektiv:

Efter träningen så satt jag med mina kompisar i omklädningsrummet och snackade när jag kände hur min mobil vibrerade. När jag tog upp den så såg jag att jag fått ett sms från Sofie.

”Vera din idiot hur kan du dra på träning när ONE DIRECTION är hemma hos OSS!!! Skynda dig hem!” stod det och jag var snabbt på fötter. Träningen hade varit riktigt tuff och jag hade helt glömt bort vilka som var hos oss.

- Jag måste dra! sa jag snabbt till mina lagkamrater och tog min väska och rusade mot bilen.

 

30 min senare

När jag svängde in på uppfarten så blev jag helt chockad nä jag fick se ett 30-tal tjejer stå och banka på fönster och dörrar.

”Va i helvete?!” tänkte jag.

När jag klev ur bilen och stängde dörren så vände sig några tjejer om och kom rusande mot mig.

”Vem är du??” ”Bor du här?” ”Är killarna där inne?” var frågor som tjejerna skrek till mig och jag kände hur jag började få lite klaustrofobi när tjejerna samlades runt mig. Jag bara stod där och viste inte vad jag skulle göra när jag hörde en välbekant röst skrika:

- Tjejer, ta det lite lugnt! Ge henne lite rum att andas!

- LOUIS!! skrek alla tjejerna och rusade mot honom. Eftersom alla tjejer sprungit mot Louis så var dörren helt tom. Så jag tog tag i min väska och rusade mot den, när jag sprang förbi alla tjejerna så såg jag till min stora förvåning att Louis inte var där. Mer han jag inte tänka innan någon tog tag i min väska och drog i den.

Ericas perspektiv:

- Ahh… NEJ! VA GÖR DU?! hörde jag Vera panikslaget skrika utifrån.

- Va är det som händer? sa Sofie oroligt och vi båda gick fram till fönstret och drog undan gardinerna lite, vi hade dragit för alla fönster när tjejerna kommit hit. När jag tittade ut genom fönstret så såg jag bara en massa tjejer stå i en klump kring någon som låg på marken. Jag hörde hur alla skrek åt tjejen som låg på marken men jag kunde varken höra vad de skrek eller se vem det var som låg där.

- Åh, herregud! Va gör dem? Varför ligger Vera på marken?! skrek Sofie plötsligt och då såg jag det också. Det var Vera som låg där på marken.

- Varför skriker du för? sa Harry som tillsammans med de andra killarna kom in i rummet.

- För att Vera ligger på marken bland era fans! sa Sofie hysteriskt.

- Va?! Varför det? sa Louis och tittade förskräckt på oss.

- Vi måste göra något! sa jag och jag började verkligen få panik nu.

- Åh herregud! sa Louis när han tittade ut genom fönstret. Direkt efter så vände han på klacken och började gå mot dörren. Kom igen killar! ropade han. Alla följde efter honom även jag och Sofie. När vi alla kommit ut genom dörren så röt Louis:

- VA FAN HÅLLER NI PÅ MED?!?! Låt henne vara! Alla tjejerna tittade förvånat upp och kom rusande mot oss. Jag och Sofie stod lite på sidan av killarna så när alla tjejerna hade omringat dem så rusade vi fram till Vera som låg helt stilla på marken. Vi slängde oss ner bredvid henne och jag såg att hon hade rivsår och märken efter slag i ansiktet, på halsen och på armarna.

- Va fan har ni gjort?! skrek Sofie och jag hörde hur förbannad hon var. Jag viste inte vad jag skulle göra. Jag skakade lite på henne men hon vaknade inte och jag kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken. Sofie tittade på mig och jag såg att även hon hade tårar i ögonen.

- Va har dem gjort med henne? viskade hon tyst till mig samtidigt som tårarna började rinna längs hennes kinder.

- Jag vet inte. viskade jag tillbaka och tittade förvånat upp när en bil svängde in på uppfarten. Till min glädje så var det våra föräldrar som klev ur bilen. När de såg mig och Sofie sittandes på marken med Vera liggandes mellan oss så var de väldigt snabba fram till oss.

- Vad är det som har hänt? sa Veras mamma oroligt samtidigt som hon satte sig ner bredvid oss.

- Vilka är det där? undrade min pappa och pekade mot alla tjejerna som stod runt One Direction. Jag hade helt glömt bort dem!

- Carina, vi vet inte vad som har hänt och pappa det där orkar jag inte förklara vilka det är. sa jag tyst.

- Okej gumman men vi kanske borde försöka få in Vera i huset och hjälpa de där killarna som står band alla dem där tjejerna. sa mamma och nickade mot killarna som stod vid dörren.

- Ja, det borde vi nog. sa jag och log mot henne.

- Köksdörren är öppen så vi kan ta in Vera den vägen. sa Sofie sen.

 

---

Kapitel 6 hoppas ni gillar det! :)
Det blev ganska långt i alla fall! Jag ska försöka hinna att skriva två kapitel till den här veckan men vi får se för jag kommer troligtvis ha rätt fullt upp men jag ska försöka!

 

Och jag blir så himla glad av era kommentarer! Det blir så mycket roligare att skriva när ni kommenterar vad ni tycker :D

Glöm inte att gilla bloggen på facebook! Klicka "HÄR"